PENs WiP (Writers in Prison) Committees och nätverket ICORN (International Cities of Refuge Network) möttes i Rotterdam 29 – 31 maj, tillsammans och samtidigt. Från Finland deltog Clas Zilliacus, som ersättare för avgångne Mojibur Doftori. Omkring trehundra författare, konstnärer, aktivister och representanter för asylstäder hade mött upp, från femtio länder. Tjugosju PEN-centra var representerade. Temat denna gång var At Home Everywhere, en väl uttänkt rubrik för de två organens överlappande målsättning att bereda hotade och utsatta författare säkerhet, i exil om så ska vara.
Orten var lämpad för mötet. Rotterdam är Europas största hamn och en nod för rörelse. Härifrån, blev det påpekat, for Einstein och Thomas Mann och Lee Harvey Oswald till Amerika. Erasmus Roterodamus var som bekant hemma överallt (utom i Rotterdam, som han lämnade som liten pilt och aldrig återsåg). Idag knyter studenter ihop världen inom universitetens utbytesprogram Erasmus.
Mötesplats var atlantångaren SS Rotterdam, numera hotell och konferenscentrum. Då han hälsade till bords vid välkomstmiddagen sade Ahmed Aboutaleb, sedan tio år stadens borgmästare och kvällens värd, att han själv börjar äta något senare, på grund av Ramadan. Iftar serverades kl 22. Aboutaleb är född i Marocko, ett av de 174 länder Rotterdams invånare kommit från. Mer än hälften av stadens invånare är ickenederländare. (Alla är inte glada över detta. ”Our population is being replaced. Rename it Rottenslam!”, läser jag på en Geert Wilders-sida. Pim Fortuyin var hemma i Rotterdam.)
För arrangemangen stod, förutom WiPC och ICORN, värdstaden och dess Berättelsehus (Verhalenhuis Belvédère). Berättelsehuset ligger några stenkast från SS Rotterdam i stadsdelen Katendrecht, där också Europas första Chinatown har funnits, och underjordisk trygghet för förföljda judar, och sjömansliv och röda lyktor i mängd. Huset har i sina dar inhyst brottningsarena, grekisk nattklubb, bio, lokalmuseum m.m.
Nu utgör det här huset Nederländernas första fasta punkt för immateriellt arv, där man dagligen med alla konsters alla medel för samman historier från världens alla hörn och en lyssnande och deltagande publik. Tanken är att föra dagens rotterdammares olika bakgrunderfram i förgrunden. Och: att det främmande genom att komma nära upphör att vara främmande. Gemensamma måltider som avexotiserar medmänniskors märkliga mat är ett lika viktigt inslag, enligt chefskocken Maher al Sabbagh, syrier.
PEN-plenum och huvudanföranden
Den tryckta sammanfattningen av Case List 2018 presenterades i plenum av listans redaktör Sara Whyatt, liksom historien bakom denna årliga förteckning över häktade eller förföljda som PEN (och andra organ) har under observation. Ur arbetet med listan, som i sin helhet 2018 upptar 150 sidor, uppstod WiP. Fundamentala frågor om listan – vilken roll spelar den? är den användbar i vårt arbete? vilka förändringar behövs? – sändes som vägkost till de enskilda centra.
Diskussion: bl.a. kring faktum att advokater alltmer utsätts för samma slag av problem som författare och journalister. Trakasserandet av ickeprintmedia inkl. podcasts synes tillta. Universitetens roll: frågan om ’Scholars at Risk’ får ökad vikt vid polarisering och akademikers arbete med att motverka hatpropaganda (hate speech); förslag om att en WiP-dag kunde institutionaliseras i högskolevärlden. (Vid turkiska domstolar prövas som bäst 600 akademiska rättsfall, sade Ciler Ilhan, Turkiet.)
Meddelades att under 2018 14 utsatta författare (writers at risk) frisläppts och 8 frikänts tack vare PEN och att 59 centra inrapporterat deltagande i PEN-kampanjaktiviteter.
I en panel för allmänheten behandlades författarens roll i bekämpandet av xenofobi och hatpropaganda ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Många inlägg var pragmatiskt lagda. Ma Thida (Myanmar), efter fem år i fängelse: frihet innefattar val, och för att alls få nånting tryckt i media i Myanmar måste man också skriva texter som är främlingsfientliga eller för regimen. Efter 50 år av hatpropaganda vill vi hellre ha lagstiftning mot diskriminering än mot hatpropaganda. Vår metod är sedan 2014 Panzagar, vilket innebär blomsterpropaganda: vi ger vita rosor åt Rohingya. Statliga media berättar ingenting om vad Myanmar består av; bl.a. består landet av 60 språk. Vi måste ta oss ”out of the box; no: we must get rid of the box”. Basim Mardan (PEN Int.): i Irak fungerar xenofoba yttringar somr brandvarnare. Man anar fara, men man måste kunna skilja mellan brandrök och os från köket. Irakisk kultur är mångfaldig och det finns alltid något håll att hugga ner på. Alla stereotypa föreställningar här är trehundra år gamla, men – irakisk musik görs sedan ett sekel av judar, och hälsovården är kristen. Gautam Bhatia (Indien): xenofobin är här för att stanna, och visar sig allt oftare. Vad det gäller är att bena i de mekanismer som ger näring åt hatet, att exponera dem för allmänheten, och att säga ut vad de är. Karen Karlekar (USA): hatpropagandan på nätet förstärks genom algoritmer; YouTube talar om bortfiltrering, men detta skulle drabba profiten.
Yiyun Li (Kina, USA) höll en keynote om ”The art of losing a home, the art of finding a home”, som gick djupt in i mötestemat. När vi säger att vi är hemma överallt bör vi också gå igenom vilka vinster och vilka förluster en sådan belägenhet innebär. En minnesvärd maning gav hon: ”We must see to it that our children do not learn too soon to speak in a public language” och “The world I call mine must not be defined by other people’s language”. Att tillägna sig offentlighetens påbjudna språk försvagar varje motkraft.
”There is no place like home.” Från vänster Mimi Mefo (Kamerun), Yiyun Li (USA), Danson Kahyana (Uganda), Khalid Albaih (Köpenhamn/Sudan), Shahidul Alam (Bangladesh), Salil Tripathi (PEN Int.) 
Oleg Sentsov i den tomma stolen. 
Politisk karikatyr av Ali Dorani (Eaten Fish). 
Poliisk karikatyr av Ali Dorani (Eaten Fish). Fiskskelettet är denna gång en australiensisk politiker.
Parallella workshops
Parallellt hållna verkstadsmöten, inalles tjugo, behandlade de mest skiftande ämnen: hur hantera förföljdas trauma; hur säkerställa hälsan hos dem som löper risk i sitt arbete för mänskliga rättigheter; digital övervakning och självcensur; hur främja inklusivitet i städer och samhällen; i nytt land krävs nya kolleger och lokalt stöd; hur och vad skriver man i exil; översättning som fönster mot världen; ge skydd och ge rum. Geografiskt avgränsade var möten kring Etiopien/Eritrea, Kina/ujgurer, Kuba.
I sessioner om hur man gör aktioner och kampanjer för yttrandefrihet gav bl.a. polittecknaren Ali Dorani (Iran/Norge), signaturen Eaten Fish, sin historia. Hans artistnamn kommer sig av att han fiskades ur havet, åts upp, och resterna kastades iland på Manus Island, ett australiensiskt interneringsläger. Politisk tecknare blev han genom att ha försatts i en politisk belägenhet. Efter fyra år i lägret har ICORN fått honom till Norge. (Norge är stort i ICORN och den norska närvaron på mötet var massiv; från Harstad i Troms kom elva representanter.) Dorani ville också föra fram ett gravt men nedtystat problem i läger som Manus, nämligen sexuella övergrepp mot män.
”There is no place like home” var rubriken för slutpanelen, modererad av WiP-basen Salil Tripathi. Den blev något av ett prisma för WiPCs och ICORNS arbete, och varför arbetet behövs. Shahidul Alam (Bangladesh) rapporterade i ord och, som fotograf, i bild om läget i sitt hemland, med världens f.n. snabbast växande rika befolkning. Mimi Mefo (Kamerun) redogjorde för landets eskalerat våldsamma motsättningar kring språk (”den anglofona krisen”), naturresurser och representation, som inte längre medialt kan täckas on the ground. Och så två citat:. ”De enda sanningar man kan tala om i Kina är naturvetenskapliga, går man över till humaniora är allt farligt (Yiyun Li citerande sin far, fysiker). Då exilpoeten Yirgalem Fisseha Mebrahtu mottog PEN Eritreas yttrandefrihetspris sade hon att hennes särbehandling i fängelset (sex år) berott på ”att hon uppmanad att förklara sina dikter inte löste uppgiften på ett tillfredsställande sätt”.
PENs tradition med en tom stol på estraden – tom därför att någon som borde ha suttit där är förhindrad, eller fängslad, eller dödad – upprätthölls vid varje session. I stolen placeras en bild av den frånvarande. Först i stolen var Nasrin Sotoudeh (Iran). En vaggvisa hon skrivit sjöngs. ”For I will weave you a scarf / even if my weaving needles have to be my prison bars”, löd några rader i engelsk översättning. I stolen sattes senare Oleg Sentsov (Ukraina), filmmakaren och författaren. Aktionen för Sentsov i Helsingfors vid Trump/Putin-träffen sommaren 2018 uppmärksammades positivt under mötet. Mötet och rubriken At Home Everywhere ville visa på möjligheter. Ibland svepte tanken stort. Exilens innebörd är att den saknar återvändo; dock är exilen den gemensamma och grundläggande erfarenheten, sade Asli Erdogan (Frankfurt/Turkiet). Den gör vi oss inte av med. Mänskligheten börjar med att utvisas ur paradiset. Åtminstone i de tre stora monoteismerna är detta ett basfaktum. Man har bitit i det sura äpplet och det får man leva med.
Clas Zilliacus
Clas Zilliacus är prof.em. i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och styrelsemedlem i Finlands PEN.
Clas Zilliacus on Åbo Akademin kirjallisuustieteen prof.em. sekä Suomen PENin johtokunnan jäsen.
