Efter händelserna 22 juli 2011 och Anders Behring Breiviks massakrer har det i Norge växt fram en ny debatt om yttrandefrihet ansvar, ökad övervakning och inskränkningar i yttrandefriheten. Den har bland annat sin bakgrund i att många fått upp ögonen för den grumliga sfären av främlingsfientliga och rasistiska bloggar och sajter. Bloggsfären domineras i hög grad av olika specialintressen och åsikter där man bara vänder sig till sig själv och likasinnade. Den professionella journalistiken överskuggas av amatörism och särintressen. Föreställningen om redaktionellt ansvar är upplöst. Allt går.
För många år sedan kom den brittiska demokratiteoretikern John Keane med en hypotes om att den traditionella offentligheten hade upplösts. Den borde i stället delas i tre – en makro-, en mezzo- och en mikrooffentlighet. De traditionella medierna där det försiggår ett brett offentligt samtal bildar makrooffentligheten. Specialnätsidor och bloggar utgör mezzooffentligheten där kommunikationen sker i form av hänvisningar till likasinnade och debatten ofta inskränker sig till syftningar till de redan frälsta. Mikrooffentligheten är det som kallas sociala medier ¬– Facebook, Twitter osv. Jag föredrar att kalla dessa för interpersonella snarare än sociala medier, eftersom alla medier är sociala. Det är ett grundläggande kännetecken för medier. På de interpersonella mediernas område är förhållandet mellan det som är privat och det som är offentligt yttrande flytande.
Yttranden och ansvar hör ihop. Det är därför alltid viktigt att veta var ansvaret för ett yttrande ska ligga, och alla är av den åsikten att det finns gränser för yttrandefriheten. Det man är oenig om, är var dessa gränser går, och inte minst om hur de ska testas. Yttrandenas värde ska testas i den offentliga debatten. Yttrandefriheten är en rättighet som hänger samman med det offentliga rummet. Det är en individuell rättighet som förmedlas av olika medier. I det privata rummet finns det saker som inte kan sägas i det offentliga rummet. Det som man kan säga ansikte mot ansikte, är inte nödvändigtvis det samma som kan yttras i ett öppet rum. Det gör det svårt att dra en parallell mellan privata och offentliga utsagon.
Det är här problemet med att vad som kan yttras innanför de interpersonella medierna ligger. Man skriver på ett annat sätt på Facebook än man gör i tidningen. Men också på Facebook har man ansvar för vad man säger, för de interpersonella medierna utgör en mikrooffentlighet som är delvis privat och delvis offentlig. Därför har Norges Pressförbund i en utredning dragit slutsatsen att redaktörer och journalister som yttrar sig i de interpersonella medierna i kraft av sin ställning kan ställas till ansvar genom pressens interna domstol. Då de deltar som privatpersoner är de privata. Detta leder till att pressfolk som liksom många andra yttrar sig både i makrooffentligheten och i mikrooffentligheten står i ett dubbelt, men samtidigt flytande ansvarförhållande.
Detta för oss still själva kärnar för diskussionen om vad medieansvar innebär. Flertalet i det norska mediansvarsutskottet som gav sitt utlåtande i juni 2011 går in för att upphäva bestämmälsen om redaktörsansvar, och vill i stället hävda att alla är ansvariga för de yttranden som de publicerar. Denna princip ska gälla alla medier och därigenom vara medieneutralt. Detta gör att ansvaret för yttranden i alla medier pulveriseras, eftersom mezzo- och mikrooffentligheten bildar ett slags pulveriserade kommunikationssammanhang.
En minoritet går däremot in för att stärka redaktörsinstitutionen, så att bara redaktören är straffsrättsligt ansvarig för olagliga yttranden. I sin förlängning innebär detta också att redaktörsansvaret bör gälla nätmedia, som bör ha en eller annan instans som har en redaktörsfunktion. Det finns nämligen ett samband mellan ansvar och yttranden, också på nätet, det måste finnas ett ansvar som inte bara är knutet till enskilda bloggar, utan till det större sammanhang som hon/han går in i.
Ansvar för yttranden är ett både etiskt och juridiskt ansvar. Dessa är inte samma sak. Därför är det så att de ökade kraven på att bruka paragrafer om rasism, och liknande aktivt i rättsliga sammanhang kan i vid mening betyda det första steget mot en mer inskränkt politisk situation. Det etiska ansvaret är å andra sidan knutet till en offentlig debatt där åsikter som inte är rumsrena möts i det öppna rummet. Erfarenheterna från debatten efter 22 juli har illustrerat detta. Genom en offentlig debatt och aktiv journalistik har de hittills halvt dolda bigotta nätsidorna tagits fram, avslöjats och motarbetats. Det har inte längre varit möjligt för de här nätanvändarna att tala bara till sig själva eller till likasinnade.
Det juridiska ansvaret är knutet till yttringar som strider mot lagen. Det betyder bland annat konkret uppvigling till våld, men innebär det att yttringar som många känner som kränkande, skall vara straffbara? Det har blivit så att utifrån en känsla av att vara kränkta, kan grupper och deras ofta självutnämnda talesmän kräva att vissa uttryckssätt, begrepp och argumentationsmetoder ska begränsas eller förbjudas.
I ett fritt samhälle med öppen debatt är de alltid så att någon kommer att känna sig sårad. Att kräva särskilda rättigheter att känna sig kränkt, bryter mot principen av lika rättigheter i ett demokratiskt samhälle. När någon säger sig ha blivit kränkt av vissa uttalanden om hans eller hennes religion, innebär det att denna person säger att man inte vill att ens tro ska bli utsatt för något slags kritik över huvudtaget, också när det gäller karikatyrer. I stället för att hävda rätten att inte bli föremål för kränkning, bör man hävda rätten till att bli kränkt. Det betyder att man blir tagen på allvar i ett samhälle av likvärdiga grupper och individer.
Det är bättre att lyfta fram konflikterna i ljuset än att undertrycka dem i respektens och toleransens namn. Det är just för att vi lever i ett mångkulturellt samfund som vi behöver det starkaste möjliga försvaret för yttrandefriheten. Det är nödvändigt för att det ska bli möjligt att skapa dialog och resa motstånd mot auktoritära kulturer och politiker.
Helge Rønning är en norsk litteratur- och medieforskare.
