Ak Welsapar: Syrenkärlek

Novell

Solen värmde mer och mer och i syrenbersån hade det blivit riktigt välbekant. Man behövde bara blunda för att känna sig som hemma. När Aslan var en liten pojke borta i Ashgabad hade han tyckt om att gömma sig bland syrenerna tidigt om vårarna. Han hade älskat den beru­sande doften, och i timtal hade han kunnat sitta på en trivsam liten bänk ända tills han blev riktigt omtöck­nad. Nu borde han också för länge sedan ha rest sig och gått, men han drog ut på det, knep ihop ögonen och ägnade sig i sin slummer åt de mest omöjliga drömmar. Han orkade inte resa sig upp och gå till sitt studenthem, och därför blev han sittande och lät blicken vandra mel­lan de enstaka människor som gick förbi, syrenklasarna som fredligt vajade över honom och de tidiga, fjäderlätta molnen.

Himlen var klar, ljusblå och ändlös. Snart skulle det bli sommar. I Ashgabad var säkert syrenerna överblom­made för länge sedan. Det här året skulle han inte hinna se den blommande syrenbersån alldeles bredvid tegel­huset där hans familj bodde. Han hade velat träffa någon av sina jämnåriga grannflickor den här våren, de som fort­farande såg honom som den där fräcke pojken som gil­lade att dra dem i flätorna och som de därför tyckte det var bäst att undvika när de möttes. Återigen blundade han…

När han slog upp ögonen upptäckte han längst bort på bänken en flicka som han inte kände, hon kunde vara ett par år äldre än han, student hon också som det ver­kade. Hon satt där och läste och av den okända flickans minspel hoppades han få klart för sig vad det egentligen var hon höll i sin hand. Han var nästan säker på att det var något slags kärleksroman eller poesi – skulle man kunna läsa någonting annat i en syrenberså på försom­maren i Moskva? Flickan såg mycket allvarlig ut, det verkade som om hon inte lade märke till någonting om­kring sig, inte ens Aslan. ”Hon är snygg”, tänkte han, ”och vilket blont hår hon har…”. Så blundade han igen för att inte störa flickan i hennes läsning och kanske skrämma henne. Hade de varit bekanta med varandra så skulle de ha kunnat sitta i syrenbersån som ett riktigt förälskat par. Han hade kunnat ta henne under armen när det började skymma, när solen blivit röd och stor och skulle försvinna i väster och lämna efter sig den där sortens bedövning som gör alla flickor galna. Han före­ställde sig att hon skulle svimma där i syrenbersån, man måste ringa efter ambulans, men när den kom skulle personalen hitta henne på bänken där hon satt och kyss­tes – och inte skulle de veta om de skulle bli förargade på henne eller bara skratta. Och doktorn och sjuksystern skulle i all stillhet plocka varsin syrenbukett och sedan åka tillbaka, lukta på de honungsdoftande klasarna och skratta lite.

Den här våren kände sig Aslan starkare än någonsin. Han tyckte att han redan var vuxen och att allt gick ho­nom i händerna. Allt oftare drömde han om flickor, och märkligt nog gick de in i hans drömmar, alldeles nakna… Han ville få vara med om en riktig, vuxen kärlek. Och det kunde väl knappast gå an när sommarens alla prov hängde över honom – bara en dryg månad kvar. Men syrenerna bara doftade och doftade. Solen brände, men han ville inte slå upp ögonen, han var rädd för att den förtrollande flickan som hade satt sig bredvid honom plötsligt skulle vara borta.

På det viset satt han kvar en stund till, men solhettan blev rent olidlig. Och han slog upp ögonen och tänkte byta till en annan bänk. Så förvånad han blev när han upptäckte att flickan inte alls ville gå därifrån utan istället satte sig närmare honom! Hon hade tagit av sig skorna och dragit upp båda benen under sig, precis som kvin­norna brukade göra hemma. Och vilka små fina fötter hon hade, fötter som tittade fram under hennes långa kjol. Aslans hjärta började bulta. Nu kunde han inte längre se så där likgiltig ut, han ville så gärna prata med den okända flickan, och därför drog han till med en all­deles vanlig och alldeles lämplig fråga.

– Tycker ni inte att det är varmt här? Svettas ni inte?
Flickan tittade på honom och svarade helt uppriktigt:
– Inte svettas jag inte…

Hon gav honom ett vänligt leende. Aslan kunde knappt hålla sig för skratt, men mest log han åt hennes uttal: vilken republik är det hon kommer från, var är det någonstans man bryter så på ryska? Förmodligen Baltikum, eller?

– Och varifrån är du? frågade han liksom för att kont­rollera: ”antagligen från Riga, nej från Tallinn är hon nog eller från Litauen…”.
– Jag är från Sverige… sa hon – och det svaret gjorde Aslan alldeles häpen.
– Vad säger du? utbrast han. Liksom bara från Sverige?
Flickan svarade med samma fina leende som Aslan sedan skulle drömma om på nätterna, och så sa hon:
– Ja, jag kommer från Stockholm.
– Och hur har ni hamnat i Stockholm? Har ni bott där hela livet? kom det plötsligt från Aslan.
– Jag är svenska, sa flickan.

Aslan satt som på nålar på bänken och han visste inte hur han skulle fortsätta, vad han skulle säga till henne… Det stockade sig i halsen på honom och han blev till och med en smula förvirrad. Men han var nyfiken nog att titta på flickan flera gånger till. Till sist öppnade han munnen igen, men han talade lite oredigt.

– Ni är alltså verkligen från Sverige? Ni kommer alltså därifrån? försökte han och såg sig omkring med ögon som inget begrep.
– Jag undrar bara: är ni här som student eller är ni en turist som har kommit hit för att titta på Moskva?
– Jag är här på två månaders stipendium. Och jag pratar väldigt dålig ryska.
– Inte alls, sa Aslan berömmande. Ni talar bra ryska, lite lustigt bara, men det känns så fint. Och jag gillar hur ni uttalar alla orden.
– Jaså minsann? log flickan. Antagligen är det doften från syrenerna som far er att tycka så…
– Jo… sa Aslan lite drömmande och såg på syren­klasarna som hängde ned. Nog hjälper det… Fast jag tror att jag nog blir lite rädd, för det är första gången som jag pratar med en så vacker flicka – och svenska är hon också…
– Alla svenska flickor som ni har mött – är de fula flickor? Har de sett dumma ut?
– Nej, nej, inte alls! skyndade sig Aslan att säga för att urskulda sig, allihop har varit väldigt vackra, fast egentligen har jag ju aldrig träffat dem… Det vill säga: träffat dem har jag ju gjort men inte på samma sätt som med er, öga mot öga liksom, det har varit på bio, på TV, ni vet… illustrerade tidskrifter och så…
– Ja, jag förstår… skrattade hon. Ni gillar svenska flickor som är på TV!
– Javisst! sa Aslan en smula ängsligt. Det är så spän­nande med hur det är utomlands, det är vädret, naturen, hur folk går klädda, och – liksom – hur man lever där borta… Det där vet jag ingenting om.
– Och vad heter ni? frågade flickan.
– Aslan. Och ni?
– Bibbi, sa flickan.

När Aslan fick höra det hoppade han upp från bänken och ropade:
– Jaså? Verkligen?! Är det så ni heter – Bibbi? Det hör man jämt hemma hos oss! Jag hade en i samma klass som hette just så – Bibbi! Egentligen hon hette Bibi, men vi gärna kallade henne Bibbi, eftersom – hur ska man säga… – hon var lite busig hon.
– Så kul. Alla som heter Birgitta hemma får heta Bibbi. Det blir liksom lättare och så går det fortare. Men Aslan då – är det ett ryskt namn?
– Nej då – på ryska blir det Lev, Lejon alltså. Och för skojs skull morrade han… – Rrrrrrrr! Stor och kraftig är han, lejonet, förstår ni.
– Vad ni skräms. Hon slog igen boken och reste sig upp från bänken.

Aslan blev rädd att hon skulle säga hej och gå därifrån, och därför fick han brått att komma med ett förslag.
– Vill ni inte ta en promenad i parken? Det är så fint här! Tänk på att det inte varar så länge! I Moskva blom­mar syrenerna över ganska fort.
– Fast ni kanske kastar er över mig som ett lejon om vi går ut och går tillsammans?

Det kom så oväntat. Aslan tappade fattningen, han visste inte vad han skulle svara, men så mumlade han någonting konstigt som han strax blev ledsen för.
– Nej då, inte alls, jag bara översatte vad jag heter… och för övrigt… ja, hur ska jag säga… jag är lite upptagen, jag måste stryka skjortan och pressa byxorna, för annars kan jag inte gå till skolan i morgon.
– Går ni fortfarande i skolan? Ni som är så stor!

Det träffade mitt i prick. Aslan skämdes för vad han hade sagt eller snarare för att han blivit så rädd för den utländska flickan.
– Nej då, vad tror ni? ”Skolan” – det är vad vi brukar kalla universitetet för. Säger ni inte så hemma hos er?

Och så bar det iväg, de märkte inte ens hur roligt det var att börja prata ”hur-har-ni-det-och-hur-har-vi-det”. De gick bland syrenerna tillsammans. Och Bibbi frågade: ”Vad är det för ärr ni har där på kinden”, och han skäm­tade bort det med att han en gång varit tvungen att slåss med en tiger.
– Vad säger ni? En riktig tiger? sa hon förskräckt. Tur att ni fortfarande lever, det är inte alla som klarar sig undan en tiger.
– Jo, jag hade tur, men så är jag också ett lejon – annars hade det kunnat sluta illa. För övrigt hade det nog kun­nat gå illa ändå, för jag var så liten när den där tiger­myggan gav sig på mig. Jag kommer ihåg att jag inte nådde upp till bordet en gång.

Och när han såg Bibbis frågande min började han för­klara att det var ett ärr efter en särskilt farlig mygga som fanns hemma i hans varma land. Och promenaden under syrenerna blev som en saga för Aslan. Inte hade han kunnat tro att det skulle vara så roligt att få prata med en flicka från utlandet. Och när de promenerat färdigt hade han redan börjat glömma att Bibbi var en främling. När de tog adjö kom de överens om att nästa dag efter föreläsningarna träffas under syrenerna, de skulle ju inte blomma så länge…

Sedan träffades de igen i flera dagar och Aslan började tappa huvudet. Det doftade syren om Bibbi. Och allt som hade med den svenska flickan att göra fick en färg av ljuv syren. Aslan kom till hennes rum med härliga buketter från parken kring universitetet.

Han tyckte så mycket om att gå upp med Bibbi till ”Utsikten” och i fågelperspektiv titta på hela detta guld­täckta Moskva som Aslan likt alla sovjetmänniskor var så stolt över och kallade för ”Huvudstaden i vårt stora fosterland”. Och så tyckte han om att gå på bio med henne och tyst förklara för henne de ord hon inte begrep, sitta på ett kafé om kvällarna, åka hem med de alltid så överfulla nattbussarna där de stod tätt tryckta tillsam­mans och deras ansikten speglades i rutorna, i bjärt kon­trast till de trötta Moskvanätterna. Och varje gång som de gick från busshållplatsen mot studenthemmet tog de vägen genom syrenbersån. Då de första gången kysste varandra var det som om Aslan växte. Han kände hur flickan drogs till honom, och sedan sa hon att han kunde kyssas så märkvärdigt fint. Aslan blev både skrattögd och allvarlig, och det var någonting som nästan med en gång noterades av en del flickor på kursen.

– Du håller på att bli vuxen! sa Svetlana med ett vän­ligt leende, hon som alltid brukade betrakta honom med större uppmärksamhet än någon av de andra. Antagligen är det våren. Du borde åka hem till Ashgabad och gifta dig, men hela tiden går du omkring under syrenerna och ser inte åt någon annan…
– Jag hittar nog en flicka här – varför ska jag åka till Ashgabad? sa han med en självsäkerhet som plötsligt kom över honom. Men så rynkade han lite på sina svarta ögonbryn och tänkte: ”Varför säger hon på det viset – ­’under syrenerna’? Vad är det hon menar?”

Snart fick han för sig att ung kommunisten på kursen börjat titta lite snett på honom, och partiombudet sneg­lade riktigt strängt men de sa i alla fall ingenting. Då blev Aslan påmind om en av de oskrivna lagarna vid Moskvauniversitetet, en regel som han kommit att tänka på under de första stunderna med Bibbi, men sedan lyck­ligt hade förträngt. De sneda ögonkasten från de stränga portvakterskorna som höll uppsikt över ingången till Bibbis sektor där det framförallt var utlänningar som bodde… Han kände sig en smula illa till mods, men han ville gärna glömma alla dessa alltmer envetna blickar. Fast de där människorna ville inte glömma bort honom. Och en kväll ringde portvakterskan på Bibbis dörr och tog sig till att tala om för honom att det var dags att gå och lägga sig. Mellan sektorerna på studenthemmet fick man inte gå efter klockan elva på kvällen, och han kunde riskera att hamna på gatan. Och dessutom sa hon att Bibbi – och inte bara hon – kunde råka illa ut på grund av honom.

– Unge man, schå gör man likschom inte bara! viss­lade den gamla ukrainska damen genom sina stålfram­tänder. Inte vill jag på åldernsch höscht bli av med arbetet, var schå vänlig!

Men nästa dag hände det som borde ha hänt mycket tidigare, det som hade blivit uppskjutet eftersom Aslan var så väldigt försagd. Länge efteråt låg han och blundade och ville inte ta på sig kläderna.
– Nu går vi upp… Annars kommer den där tanten in. Och du vet hur arg hon blir! sa Bibbi nästan ohörbart, bara genom att röra lätt på läpparna vid hans öron.

Tillsammans gick de ut i parken, länge promenerade de omkring där, berusade av syrenerna som verkade fylla upp hela världen med sin härliga doft.
– Känn vad varmt och skönt det är så här sent på kvällen! Fast syrenerna har nästan blommat över, sa Aslan lite sorgset. Juni månad redan.

Och så kysste de varandra en gång till, och inte hade de en aning om att syrenerna nästa dag skulle få vara utan dem.

Han blev kallad till KGB – och det var hur vardag­ligt som helst. Föreläsningen började, professorn stod och sorterade sina papper, en smula sömndrucket började han prata om dagens ämne, och dörren bakom Aslan – ­den som gick in till Leninsalen där minst 200 blivande journalister halvsovande satt med sina morgonsmörgåsar – öppnades på glänt. Det var många som trodde att det var någon försenad student som ville komma in till professorns föreläsning. Men istället var det Aslan som någon ville komma in till. Nu stod där i dörren en helt obekant ung man, klädd i ljusrutig kostym. Hela tiden rättade han till sin slips, och han var lika artig som sträng när han bad Aslan följa med.

– Jaha, lille vän, nu ska vi åka och hälsa på Kommittén för Statens Säkerhet, informerade den unge mannen torrt efter att ha placerat Aslan i en bil som väntade ute på gården med motorn på.

Sedan gick de längs en lång korridor, de gick länge och väl, upp och nedför trapporna mellan de olika våningarna. Man hälsade artigt på Aslans följeslagare. Och hade han inte vetat att detta var KGB:s byggnad så skulle han ha gillat den här inrättningen för dess sakliga atmosfär utan morgonspring. Här var alla propert klädda, påfallande artiga, och ljudlöst rörde de sig med sina standardpärmar från den ena dörren till den andra. Snart blev Aslan och mannen stående utanför ett kontor och knackade på, det vill säga den som knackade var mannen i ljusrutigt, medan Aslan väntade underdånigt som en redan dömd.

– Ja! lät det helt kort där inifrån. Stig in!
– Översten, det var från journalistfakulteten…
– Ni kan komma in här, svarade översten dovt. Det var en man i 50-årsåldern som satt helt upptagen med att skriva någonting och bara för bråkdelen av en sekund såg upp på Aslan. Fast Aslan var inte helt säker på om mannen hade sett honom, snarare tvärtom. Han hade bara snuddat vid honom med blicken som folk gör på en offentlig toalett.

Den unge mannen som hade fört Aslan hit avlägsnade sig hastigt efter att ha anvisat honom plats, och översten grävde på nytt ned sig i papperen på det massiva, mörk­bruna skrivbordet och för en lång stund blev det fullkom­lige tyst i rummet.

Efter hand blev tystnaden märkbart pressande. Övers­ten satt tydligen och författade någonting och Aslan hade nu väntat mycket länge. Först var han glad över att man inte genast hade kastat sig över honom, eftersom det gav honom tid att pusta ut och koncentrera sig. Han förberedde sig som inför en examen. Om han fick någon fråga skulle han svara tydligt och med värdighet. Ännu visste han inte exakt varför man hade slitit honom från föreläsningarna och fört honom hit: var det för kärlekens skull? Nej, det ville han inte tro, det skulle vara för löj­ligt. Sedan började han gräva i sitt minne efter en rimlig orsak. Först gick han igenom det som hänt de sista da­garna, sedan de sista månaderna och så de senaste åren. Men någonting allvarligare än hans kärlek till den ut­ländska flickan verkade inte finnas i hans biografi. Visst fanns där pojkslagsmålen och pappas cigaretter som han lånat, förstås utan lov, och där fanns några episoder från ungdomsåren, ganska vilda men ändå sådant som pojkar gör mest, ingenting som vuxna kunde vara intresserade av, särskilt inte på en inrättning som den här. Han blev rentav en smula upprymd när det till sist stod helt klart för honom att han egentligen inte hade någonting att frukta av den tystlåtne översten. Under de första två-tre timmarna behöll han den sinnesstämningen, och då skulle han ännu på något sätt ha kunnat försvara sig om den möjligheten hade givits, ja försöka hävda sina fullt förståeliga mänskliga känslor. Men väntan bara fortsatte och efter hand svalnade hans glöd betänkligt. Och över­sten satt tyst hela tiden, det var som om han i hemlighet drev med Aslan och lät honom plåga sig själv. Om och om igen började Aslan rota i sitt vid första anblicken inte särskilt händelserika förflutna, och ju längre han kom, desto fler känsliga saker hittade han som sanner­ligen inte var till hans fördel. Sedan lät han fantasin löpa, och det dröjde inte lång stund förrän han själv trodde på att han varit med om något fastän han lyckligtvis glömt bort det – men nog måste översten ha fått alltsammans från pålitliga källor. Aslan hade en vag aning om att alltsammans bara var dumheter, men han hade svårt att hejda sig och hamnade allt djupare ned i sitt eget med­vetandes labyrinter så att han till sist blev mycket rädd. Till slut kom han fram till att det farligaste av allt som plötsligt ”dykt upp” i hans minne måste vara att han en gång hade jämfört sin egen skrynkliga keps med Lenins. Det var när hela kursen hade åkt ut till en kolchos för att plocka potatis. Där hade de suttit allihop och varit ut­svultna medan middagen som vanligt var försenad, och han hade skämtat om att Lenin i tsarens fängelse nog hade varit mättare än de själva när han skrev sina dagliga kärleksbrev till Krupskaja med mjölk ur ett ”bläckhorn” av svart bröd och, efter vad han själv erkänt, fått lov att försiktigtvis äta upp några ”bläckhorn” om dagen för att dryga ut fängelsekosten. Den gången hade detta varit roligt, men inte nu. Han förstod att det här måste han bli strängt straffad för. Han bad till Gud om att översten inte skulle få veta någonting om hans sovjetfientliga skämt.

Sedan började han alltmer plågas av hunger, och tanken på mat trängde efterhand undan allting annat ur hans hjärna. Efter ett par timmar lade sig hungern, men istället kom törsten. Så hade han känt sig i den heta öknen Karakum. Ensam. Inte en vattendroppe i närheten. Pinad av sin törst höll han på att falla av stolen, läpparna sprack sönder av sig själva. Och med den känslan satt han ganska länge, ända tills han blev ordentligt nödig. Aslan hade snart ingen annan önskan än att få uträtta sina naturbehov. Men aldrig att KGB-översten ägnade honom en enda blick, nej, värre än så, det verkade som om han hade glömt bort honom, glömt att det satt en annan person i rummet. Hela tiden skrev och skrev han, ibland föll han för ett ögonblick i tankar, om han nu inte blev störd av någon telefonsignal. Ett par gånger kom man in till honom med några papper, han undertecknade dem eller också förklarade han någonting mycket tyst och skickade till­baka papperen. Aslan var förvånad över att han kunde tala så tyst och samtidigt så tydligt att de han pratade med bara nickade och sedan tog med sig tillbaka det de hade kommit med. Bara vid ett tillfälle kunde Aslan urskilja vad han sa; det var när någon av överstens kollegor, som något slags argument, yttrade ordet peres­trojka. Då parerade han lugnt: ”Mycket har vi varit med om, det här ska vi nog också ta oss igenom.” Och djupt inne i Aslan växte den namnlösa skräcken inför den dystre översten och hans förtegna makt över andra män­niskor. Av den äldre generationen hade Aslan fått höra att man inte hade daltat med sina offer i det här huset. Förr i världen hade folk kastat sig ut genom fönstren när de inte längre stod ut med de lidanden de utsattes för. Den sortens minnen gjorde honom inte precis starkare.

Det hade gått minst fyra timmar sedan Aslan kom dit, men översten bevärdigade honom fortfarande inte en blick. Det var nu rena rama tortyren. Aslans hjärta bul­tade hårt av ovissheten: vad var det som väntade honom?

Och vad var det egentligen översten satt och skrev vid sitt massiva mörkbruna bord i detta tysta halvmörka rum? Det fanns inga svar. Och översten bara arbetade. Han arbetade så länge att Aslan redan för länge sedan slutat känna hunger, han plågades inte längre av sin törst och kvar hade han bara en enda önskan som han inte kunde bli fri från. Han tänkte be att få gå ut, men det vågade han inte, för hans skräck inför översten hade hunnit bli mångdubbelt värre under tidens gång. Han började förstå att han satt här av något speciellt skäl och tydligen var det så att hans öde höll på att avgöras någonstans inne i de halvmörka lokalerna. Därför tvingade han sig att hålla ut. Först blev han alldeles stum i benen, sedan i armarna, och detta stumma nådde efterhand allt högre upp och närmade sig hjärtat. Aslan bet ihop tänderna och hop­pades att översten skulle sluta skriva och äntligen börja tala med honom. Han gav sig till tåls eftersom han inte såg någon annan utväg, för om han bad att få gå ut var han rädd att de kunde skicka iväg honom någonstans långt bort för evig tid. Barnsligt nog hoppades han kunna blidka sitt öde genom att lida. ”Undrar just hur det är med honom?” tänkte Aslan. ”Han är väl också människa? Hur klarar han det här? Varför kan jag inte stå ut med det som han helt frivilligt står ut med?” Och så gick det ett tag till. Tungan domnade och det slog lock för öronen. Men översten arbetade lika koncentrerat som på morgonen. Aslan kunde inte längre intressera sig för tiden som fritt gled fram någonstans utanför husets murar. Han försökte föreställa sig vad hans kurskamrater gjorde nu. Men det klarade han inte, de sjönk ned med en gång allihop i det obegripliga larm som rörde upp hans inre. Han ville kräkas. För sista gången såg han bönfallande på översten som satt lika oberörd som förut vid bordet och skrev, som inte såg på honom och inte tycktes vilja se honom heller. Då bestämde sig Aslan för att gripa tillfället i flykten och lura den grymme översten… Det rann ur honom, det kom en het stråle från någonstans under hjärtat och fortsatte allt längre ned. Han var mycket glad över att han förmådde hejda sig så snart det blev lättare att andas… Och efter en liten stund började han åter kunna höra och kände hur den gula hinnan försvann från pupillerna. Han lät tungspetsen fara över gommen och förstod att också tungan var på väg att tina upp. Sedan satt han länge som på nålar tills byxorna torkat på honom. Och han var rentav stolt över sig själv för att han hade varit så påhittig.

I rummet fanns det ingen väggklocka. Men eftersom man inte på länge hade kommit till översten med några papper hade Aslan en svag aning om att arbetstiden hade tagit slut för ett par-tre timmar sedan. Nu måste det redan vara kväll. Men hur skulle man kunna få reda på den saken när det enda fönstret inne hos översten var ordentligt fördraget. Till slut var han djärv nog att resa sig från sin plats och som i sömnen gick han med osäkra steg mot fönstret. Han lyfte på det tunga draperiet och upptäckte att det för länge sedan hade blivit mörkt därute. Han ville få se ännu någonting mera, men det var helt omöjligt att avgöra åt vilket håll överstens fönster vette. Det stycke av staden som han såg genom fönstret föreföll Aslan obekant och främmande. Därför ställde han sig på tå och spände hela kroppen för att hitta åtminstone några igenkännbara drag i kvällsdunklet.

– Är det Sibirien du ser där i fönstret? Plötsligt ekade överstens röst dovt bakom hans rygg.
– Ne-ej… sa Aslan svävande. Han blev rädd och svalde utan ett ljud den beska saliv som med ens hade trängt upp i halsen på honom.
– Sibirien ska du nog få se om du bara en gång till blir sedd ihop med det där utländska fruntimret. Ge dig iväg nu! Och ta med dig stolen… sa han och pekade med hakan mot just den stol som Aslan hade suttit på hela dagen och kvällen också. Ställ den i korridoren. Just en riktig Romeo…

Han lämnade byggnaden alldeles tom invärtes. Framför honom dånade staden i sin vanliga galna rytm och försökte med sina lika otaliga som likgiltiga reklamskyltar och tindrande bokstäver få honom tillbaka till ett normalt liv – men det lyckades inte alls. Aslan kände hur borta han var från det han hade framför ögonen. Människorna som skyndade fram längs trottoarerna, bilarna som rusade längs kvällens boulevarder uppfattade han som leksaker – eller också var det han som hade blivit en leksak. På väg hem till studenthemmet måste han ta vägen genom syrenbersån där gatlyktorna brann och gav de överblommade klasarna ett onaturligt, nästan sjukligt skimmer. Under syrenbuskarna hukade sig, övergiven, den bänk där han för en månad sedan hade lärt känna Bibbi. I parken fanns inte något spår av flickan, antingen hade hon inte kommit eller också hade hon för länge sedan gått därifrån utan att vänta på honom. Han fick lust att sitta en sista gång på bänken, för någonstans i djupet av sin själ hoppades han fortfarande att allt det han hade varit med om idag bara var en ond dröm, ingenting mer, att han bara behövde vakna till så skulle allting hamna på sin plats. Han tyckte att det skulle räcka med att Bibbi dök upp här bland syrenerna alldeles bredvid honom. Men samtidigt förstod han att det var långtifrån allt som krävdes. Han reste sig, vacklade till eftersom han var så trött, och började gå hem till sig. Den svaga kvällsvinden försökte förgäves hinna ifatt honom och hejda honom med doften av vissnande syren. Men det var redan en tung doft som hela tiden följde honom: den skarpa lukten av urin.

Översättning: Lars Erik Blomqvist

(Publicerad i litteraturtidskriften 00-tal, 2000 nr 2/3)

Ak Welsapar

Ak Welsapar (f. 1956 i forna Sovjetunionen) är svensk-turkmensk författare, översättare och journalist. Han är medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1996 och hedersmedlem i Internationella PEN-klubben sedan 1993 och har publicerat ett tjugotal böcker, bl.a. romanerna Kobra (2011), Legenden om Aypi (2015), Detta mörker är ljusare (2019) och översättningar av Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Erik Axel Karlfeldt. Hans författarskap har blivit belönat flera gånger. År 1984 fick han en prestigefylld Turkmenistans nationella litteraturpremie och 1994 fick han Human Rights Watch:s internationella premium för oberoende litterär verksamhet, år 2012 belönades han för sin poesibok med Rysslands orden i poesi – ”Gyllene Hösten” vid namn Sergej Jesenin, år 2014 belönades han för sin novellbok Smaragdstranden med Ukrainas Internationell Gogol-pris i Litteraturen, författaren fått Sveriges Kultur-pris för romanen Legenden om Aypi år 2016. Ak Welsapar tog magisterexamen i journalistik vid Moskvas universitet (1979), i litteratur Moskvas Litteraturinstitut (1989) och Filosofie masterexamen Uppsala universitet (2019).