Till yttrandefriheten hör att man får kritisera makthavarna. Politikerna har en omfattande yttrandefrihet, kanske till och med mer omfattande än den vanliga medborgaren har. Det här är ett faktum. Speciellt makthavarnas verksamhet är det fritt fram att kritisera i Finland. De bestämmelser som gäller yttrandefriheten hittas grundlagen och i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som är den instans som tolkar konventionen om de mänskliga rättigheterna, har speciellt betonat att politikerna har rätt att ge uttryck också för sådana påståenden som kränker, överdriver och provocerar. Politikerna får tala! I plenisalen har riksdagsmännen en ännu större yttrandefrihet. Det som sägs i riksdagen kan man inte åtalas för, om inte fem sjättedelar av riksdagsledamöterna så kräver.
På senare tid har man i riksdagen kunnat se en vilja att kritisera biträdande justitiekanslern, vars uppgift det är att granska lagligheten i riksdagens verksamhet, och de de lagliga linjedragningar som biträdande justitiekanslern har gjort. Och nej, det har inte varit frågan om att kritisera ett ansiktslöst ämbetsverk, utan om att läxa upp en enskild ämbetsman. I bakgrunden finns naturligtvis det faktum att biträdande justitiekanslerns anmärkningar gällande regeringens avsikter inte har fallit alla riksdagsmän på läppen. En politiker undrade om en enda människa så här lättvindigt kan stjälpa en proposition från regeringen. En annan föreslog att man borde ge sparken åt en sådan där person.
Och vad gjorde den ovannämnda laglighetsövervakaren? Han skötte sitt uppdrag att övervaka lagligheten i regeringens beslut, vilket han gjorde i egenskap av ersättare för justitiekanslern som var på resa. Enligt hans bedömning fanns det ingen laglig grund för att stänga alla övergångar vid östgränsen.
Men vad är problemet med att en riksdagsledamot för ett regeringsparti krävde att biträdande justitiekanslern skulle sparkas? Har han inte rätt att göra det?
Yttrandefriheten som grundrättighet är den mänskliga rättighet med vilken man försvarar alla andra mänskliga rättigheter. Yttrandefriheten realiseras i världen endast och enbart i en rättsstat. I praktiken betyder begreppet rättsstat att den offentliga makten verkar lagenligt, respekterar demokrati och grundrättigheter, och övervakas av obundna, opartiska domstolar. I en rättsstat har alla rätt till offentlig service, oegentligheter förhindras effektivt, och människor litar på myndigheterna. I en rättsstat har alla en röst.
Naturligtvis kan riksdagsledamöterna, om de så vill, kritisera justitiekanslerns ståndpunkter. I allmänhet skulle det ändå vara bra att respektera befogenheterna, övervakaren sörjer ju för rättsstaten i kraft av sitt tjänstemannaansvar. Då en riksdagsledamot viftar med utrensningskortet, underminerar hen också själva grunden i yttrandefriheten.
Historien har visat att demokratiskt valda makthavare kan förstöra de institutioner som skyddar demokratin. Därför måste speciellt politikerna nu vara särskilt uppmärksamma och skydda den känsliga jämvikten i demokratin.
Om den lagstiftande makten ändå är orolig över yttrandefriheten, vilket det finns skäl att vara, skulle en lagändring behövas. Riksdagsledamöternas yttrandefrihet är i gott skick, men den linjedragning Högsta förvaltningsdomstolen gjorde i december gällande beskattningen, avslöjade att det finns risk för att den undersökande journalistiken hamnar i allvarliga problem om man inte gör preciseringar i skattelagarna. En yrkesverksam journalist kan inte vara ansvarig för de kostnader som uppstår om en artikel hen skrivit, som godkänts för publicering av chefredaktören, leder till en rättsprocess. Det kan i värsta fall leda till självcensur, och då försvagas medborgarnas rätt till information om samhälleligt viktiga frågor avsevärt.
Janne Huuskonen
Janne Huuskonen är författare, journalist och styrelsemedlem i Finlands PEN.
