Vad tänker du på när du ser uttrycket “författarens yttrandefrihet”? Tänker du på fängslade, deporterade eller mördade författare som försökt utöva sitt yrke i en diktatur? Tänker du på knivhuggningen av Salman Rushdie i delstaten New York i augusti 2022? ”Don’t Say Gay” -lagstiftningen i Florida? Eller kopplar du frågan om yttrandefrihet till ett potentiellt kväsande av en annorlunda ideologi, till exempel genom att låta så kallade känslighetsläsare gå igenom texter i manusstadiet?
Man talar ofta om författarens yttrandefrihet när den upplevs vara hotad. Hotet kan förstås som att man rent konkret lägger munkavle på någon, eller som att man mer diskret tystar ner någon. Det sistnämnda är svårare att identifiera och verifiera. En essäs oortodoxa, centrala argument tunnas ut till ingenting i editeringen. Författaren drivs till att censurera sig själv under en inbillad eller verklig press. Uttrycket förändras obemärkt till något hygieniskt, något som är förenligt med god sed. Ämnen faller bort. Om eldfängda ämnen vågar man tala enbart med den närmaste kretsen, bakom lyckta dörrar.
Allt det här händer, men är de ovan nämnda exemplen trots allt det centrala i problemet? ”Tänk om den viktigaste frågan gällande yttrandefriheten hänger ihop med det faktum att vi förväntas producera tal i ett oupphörligt flöde – ofta dessutom oberoende av innehåll eller kvaliteten på vårt tankearbete.”, frågar sig Markku Paasonen i sin essäsamling Lykätty salamurha (Teos 2023). Utrymmet fylls av informationsavfall som med sin massa dränker det väsentliga. (Citaten i texten är fritt översatta. Verket finns inte på svenska.)
Enligt Paasonen har prisen tagit den plats som tidigare innehades av straffen. Prisen upprätthåller ordningen på ett positivt sätt. Den diskussion som omger prisen har inlämmats i “det ideologiska landskapet så väl att man inte ser det ideologiska i dem”. Det foucaultska diciplinsamhället födde martyrer som “befrämjade att just de uppfattningar man hade för avsikt att motarbeta, slog igenom.” Den här faran finns inte i belöningskulturen. De som blivit utan pris glöms helt enkelt bort.
Och vad händer med oliktänkarna? Paasonen påstår att i en värld som styrs av spektakel, är felaktiga tankar egentligen önskvärda. De väcker starka känslor som genererar vinst till dem som äger plattformarna. Det har blivit omöjligt att vara en oliktänkare. Det enda sättet för konsten att bjuda motstånd är att vägra kommunicera.
Om vi håller med om Paasonens diagnos på samtiden måste vi gå tillbaka till en nivå före yttrandefrihetsproblematiken – till frågan om tankens frihet. Tänkandet förtingligas, sloganifieras och dupliceras i det oändliga i denna digitaliseringens brytningstid. Blir den skrivande mänskans uppgift att kasta grus i maskineriet?
Laura Lindstedt
Skribenten är författare och styrelsemedlem i Finlands PEN.
