För att stärka demokratin behöver vi kommunikativa kompetenser.
Det är allmänt omfattat att yttrandefrihet är en av de grundläggande demokratiska friheterna. En tanke som dock ofta försummas är att ett effektivt utövande av denna frihet är beroende av adekvata kommunikativa kompetenser. Denna försummelse är olycklig, för om en stor majoritet av befolkningen saknar dessa kompetenser kan utövandet av yttrandefriheten småningom försvaga snarare än stärka demokratin. Om medborgarna inte har tillräckliga kommunikativa kompetenser blir demokratin och den demokratiska kommunikationen sårbara för hotet från odemokratisk propaganda och dess dysfunktionella reaktioner, dvs. olika former av censur som, tillsammans med propaganda, kan undertrycka legitima former av oliktänkande.
Demokrati är en politisk regim som är beroende av effektiv politisk kommunikation. Politisk propaganda och berättigat oliktänkande är relativt lätta att särskilja i teorin men inte i praktiken. I det praktiska utövandet av politisk kommunikation är de båda beroende av yttrandefrihet. De åtgärder som syftar till att undertrycka legitimt oliktänkande maskeras ofta som åtgärder för att skydda medborgarna från politisk propaganda. För att undvika riskerna med censur är det nödvändigt att förstå skillnaden mellan dessa. För att kunna urskilja legitimt oliktänkande från demokratifientlig propaganda krävs kommunikativa kompetenser.
Behovet av dessa kompetenser och denna distinktion är i dag mer akut än någonsin, eftersom den markanta utvecklingen av ny kommunikationsteknik har medfört en polarisering och radikalisering av politisk kommunikation som är ägnad att förstärka sådana interna och externa fiender som kan hota våra demokratier. I stället för att införa strängare former av kontroll och censur för att komma till rätta med den ”kollaterala skada” som ny kommunikationsteknik förorsakar, vore ett bättre alternativ att stärka demokratin genom att utveckla medborgarnas kommunikativa kompetenser.
Ändamålsenliga kommunikativa kompetenser gör det möjligt för individer att inte bara uttrycka sina egna åsikter mer effektivt, utan också att förhålla sig kritiskt till andras åsikter. Den grundläggande förmågan att formulera och tolka en text är avgörande för att till exempel kunna formulera och argumentera för ens egna åsikter, och även för att kritiskt utvärdera de argument som andra lägger fram som stöd för sina åsikter.
Genom att stärka sina kommunikativa kompetenser kan individen stärka sin motståndskraft mot desinformation och propaganda, men också mot de negativa effekterna av så kallad medialisering, dvs. att politiken underordnas mediernas logik och en degenerering av äkta valkonkurrens till något som framhäver partiets eller kandidatens marknadsföring och framtoning mer än deras politiska mål och visioner. En mer kompetent publik kommer så småningom att kräva att media tillhandahåller bättre, mer relevant och mer korrekt information om olika kandidaters politiska målsättningar. Om medborgarnas mediekunskap är på en ändamålsenlig nivå med tanke på vår ”globala by”, har de förmågan att söka alternativa informationskällor som kan utmana mainstream-narrativen gällande aktuella företeelser. Omfattande kommunikativa kompetenser kan få individer att se skillnaderna i kvaliteten hos politiska aktörer, att förkasta ytlig ”infotainment” och osakliga intrång i deras privatliv, och att uppskatta sådana offentliga aktörer som presenterar giltiga argument som stöd för sina åsikter och sina politiska målsättningar.
Att stärka de kommunikativa kompetenserna på individnivå, särskilt inom formell utbildning, är ett mycket effektivt sätt att förbättra kvaliteten på den kommunikativa miljön i en demokrati. I denna miljö kommer irrelevant, manipulativ och destruktiv kommunikation fortfarande att förekomma, men den kommer inte att ha det inflytande som den för närvarande utövar på befolkningen, och dess negativa effekter kommer att förbli begränsade. Populistiska och odemokratiska ledare kommer fortfarande att försöka utnyttja legitimt oliktänkande för att ersätta demokrati och parlamentarism med ett samhälle som styrs av en ”karismatisk ledare”, ett politiskt parti eller en elit av oligarker. För att kunna hävda sig mot en samling kompetenta medborgare måste de dock anstränga sig hårdare.
Matteo Stocchetti
Translation Tore Ståhl
Matteo Stocchetti är är docent i politisk kommunikation vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet och överlärare i mediekultur vid yrkeshögskolan Arcada.
