Hur kan yttrandefrihet hejda ett pågående folkmord?
På vilka sätt kan denna frihet utövas för att få slut på massmordet av barn?
Vilka ord kan stoppa ett folkmord?
I det vi läser och hör används förmildrande uttryck för att beskriva det som utspelar sig i samband med ett pågående folkmord därför att ordet folkmord i sig är för avskyvärt att hanteras. Det är för mycket att ta till sig för dem som lever en vanlig vardag. Mord på en hel befolkning, utfört systematiskt och med avsikt, som av en eldsjäl, kan inte uttryckas på sätt som framställer offren rättvist – för offren är för upptagna med att dö. Folkmord som ord är lättare att använda för dem som utövar folkmord och bevittnar det men inte är dess offer. Att grubbla över ordet är kanske meningslöst för dem som är upptagna med att dö och med att bevittna sina vänners bortgång. Folkmord som begrepp är mer betydelsefullt för dem vars uppmärksamhet inte är för upptagen med döden, sin egen eller andras. De som överlever kan i stället koncentrera sig på utmaningen att reda ut folkmordet. Hur hamnade vi i den här situationen? Och framför allt vad: kommer att hända härnäst?
Den viktigaste frågan är: var det som hände faktiskt ett folkmord?
Vilka vore de semantiska kriterier som kan stöda ett påstående enligt vilken det som pågår inte är ett folkmord? Vi bevittnar ett pågående mord av tiotusentals barn, kvinnor och män. Våldet riktar sig avsiktligt mot civila mål inklusive barn, skolor och sjukhus. Är inte detta, om något, ett folkmord? Eller vore etnisk rensning en bättre term?
Folkmordsförnekarna resonerar i själva verket inte med hjälp av semantik. De menar i stället att de som talar om folkmord är rasister. ”Rätten till självförsvar” är konceptet som används för att stöda argumentet att folkmordet är nödvändigt som självförsvar. Tänk om en sådan logik om folkmord som självförsvar hade använts i de krig som förts mellan Frankrike och Tyskland. Skillnaden är uppenbar och hänger ihop med maktbalans. Folkmord som en form av självförsvar kan utövas enbart av en överlägsen makt mot en svagare fiende.
Kan ett folkmord vara berättigat eller förklaras med hjälp av minnet av ett annat folkmord?
Varför lägger förövarna så mycket energi på att förneka sina brott och för att attackera dem som använder begreppet folkmord ifall folkmord kan utövas utan nämnvärda konsekvenser? Om konsekvenserna uteblir förutom ett dåligt rykte i den internationella gemenskapen – som dessutom är för tandlöst för att åtgärda denna typ av brott – vad är nyttan av att förneka brottet? Jag har inte ett svar på den frågan. Den får mig dock att tänka på hur blodsoffer i religiösa traditioner, inklusive kristna och judiska traditioner, har förknippats med tillgång till det heligaste. Kan det tänkas att förövarna är rädda för annat än det som den Internationella brottmålsdomstolen ICC kan åkalla genom rättsväsendet? Något som folkmord åsamkar det förövande folkets själ? Kan förnekandet vara ett försök att rädda sin brottsliga stam från Nemesis? De gamla grekerna visste alltför väl att döljandet eller till och med förnekandet av ett ohyggligt brott inte skonar förövarna från denna gudinnas uppmärksamhet
Minnet av det föregående folkmordet stärks, då ett nytt folkmord berättigas med hjälp av ett etablerat minne av ett tidigare folkmord. Så även om ordet folkmord förbjuds, även om de som använder ordet tvingas till tystnad, kan förövarna vara tvungna att resten av sina liv komma ihåg hur de skall glömma sina dåd.
Matteo Stocchetti
Matteo Stocchetti är är docent i politisk kommunikation vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet och överlärare i mediekultur vid yrkeshögskolan Arcada.
Translation: Susan Wiksten
Bild: The Miriam and Ira D. Wallach Division of Art, Prints and Photographs: Picture Collection, The New York Public Library. ”The massacre of the innocents” The New York Public Library Digital Collections. 1850 – 1870. https://digitalcollections.nypl.org/items/510d47e1-3870-a3d9-e040-e00a18064a99
