Att det är kris inom litteraturfältet är mera regel än undantag. Det suckar den brittiska sociologen John B. Thompson i sin avhandling Merchants of Culture (2012), ett tvärsnitt av utgivningen av allmän anglo-amerikansk litteratur, samt i verket Book wars: The Digital Revolution In Publishing (2021).
Litteraturen har så gott som alltid varit döende. Folk har alltid läst för för få eller fel böcker. Litteraturbörser har kraschat, katedraler har rasat och rest sig ur askan, kämpat på eller fötts på nytt, omskapat sig.
“Det finns inget beständigt förutom förändring”, är en gammal sanning som gäller även inom litteraturbranschen. Trots det känns det just nu, här i Finland i ett litet språk- och kulturområde, att vi lever i en exceptionell brytningstid. Luften är tjock av hot.
Brytningstiden gäller inte enbart digitaliseringen eller andra enskilda megatrender. Det är fråga om många enskilda faktorer och deras verkningar som går i kors. Vi måste granska våra grundbegrepp i ett nytt ljus, och till exempel fråga oss vad vi över huvud taget menar med litteratur i vår audiovisuella tid.
De största hoten mot litteraturen är den allt svagare läskunnigheten och det att man inte läser alls. Det här måste vi kämpa emot. Vi måste upprätthålla och nära en litteratur på vårt eget språk samt mångsidig litteraturkultur, och vi måste stödja deras livskraft och förnyelse.
Att inte läsa, eller inte kunna läsa, hotar också yttrandefriheten. Yttrandefrihet är ett begrepp som behöver ett motpar, för vad betyder yttrandefrihet om ingen läser eller lyssnar? Likgiltigheten dödar såväl yttrandefriheten som litteraturen.
Att främja litteratur och läsande är också att kämpa för yttrandefriheten. Ensam lönar det inte sig att strida. För att bära ansvar och hitta lösningar behövs det samarbete. Att nätverka, att påverka, delta och involvera – där finns det kraft, det tror jag på.
Minna Castrén
Skribenten är expert inom bok- och förlagsbranschen, doktorand och medlem i styrelsen för Finlands PEN.
