Det är en kall solig dag och en ung gravid kvinna som är på väg till sjukhuset tar en sista titt på sig själv i spegeln.
Hon är utmattad till själ och sinne, som vore hon en boxare som envist kämpar mot en betongvägg och möjligtvis kommer att tillfoga den sprickor till slut. Sedan hennes mamma skrikit gällt på henne i telefonen har hon haft rösten från en avlägsen by ringande i sina öron: ”En oäkting!” Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det var sista gången hon fick höra sin mammas röst.
När hon föregående dag hade sett de två strecken på graviditetstestet, satt hon kvar en stund på toaletten innan hon ringde och bad honom att träffas.
Den skäggige blåögde mannen drog sina långa fingrar genom håret och med ett leende som blottade fina vita tänder sa han att detta var den bästa nyhet som han kunnat få. Den unga gravida kvinnan svarade att hon varken kan tänka sig att sätta ett barn till världen eller upplåta sin kropp åt något som andas. Hon sa att hon aldrig vill tvingas att ställas inför samma fråga som hon ställde sin mamma en gång i tiden.
Den unga gravida kvinnan hade aldrig kunnat föreställa sig att den skäggige blåögde mannen skulle vägra att följa med till sjukhuset och hon hade ingen aning om att det var sista gången som hon träffade honom.
Nu lämnar den unga gravida kvinnan sin lägenhet och passerar lekplatsen. Hon virar halsduken hårt om sig. Hon kliver på bussen, tar en Metro att bläddra i. Hon fastnar vid en stor bild där en brett leende kvinna visar upp sina vita tänder och håller en blond liten flicka i famnen, som med ett lika brett leende och vita tänder håller en tandborste i handen. Hon muttrar att kvinnokroppen förslavats av välfärdsländernas fortplantningspolitik.
Väl framme vid sjukhuset lägger den unga gravida kvinnan hastigt ena handen mot magen och kliver in.
Ett par timmar senare ligger hon på britsen och livmodern är tom. Nu saknas bara en cigarett och den skäggige blåögde mannens hand mot skuldran. Men de kommer aldrig att ses igen.
Inget barn ska någonsin behöva fråga henne: ”Varför skulle du tvunget föda mig?”
Översättning: Kristian Carlsson och Nasrin Madani
Skribenten är född i Iran 1979 och bor numera i Sverige. Nasrin Madani är författare, kritiker, journalist och redaktör. Hon tog sin magisterexamen inom persisk litteratur på Azaduniversitetet i Teheran. Sin första roman skrev hon när hon var 18 år. I sina starka texter beskriver hon bl.a. om kvinnornas och minoriteters status i Iran. Madani var Växjös första fristadsförfattare 2012-2014.
Smockadoll Förlag gav ut Nasrin Madanis novellsamling Jag har passerat torra årstider i översättning år 2014. Hennes texter finns också i samlingar Blue Swedish for Nowruz – Short Stories from Sweden (Dracopis Press 2015) och Lyfta locket av Uppsala (2016). Novellen En tom livmoder publiceras nu i Finlands PENs Vapaa sana / Fria Ordet -skriftserie.
Nasrin Madani deltar i Maailma kylässä -festivalen i Helsingfors den 29.5.2016.
