Sista veckan i oktober reste jag tillsammans med representanter för de nordiska PEN-centren, PEN Berlin, PEN Montenegro och PEN Bosnien och Hercegovina till Kyiv, Ukraina. Vi hade blivit inbjudna till ett av de regionmöten PEN Ukraina ordnar sedan den ryska invasionen började 2022.
PEN Ukraina arrangerade vår resa med stort engagemang och kompetens. Allt som hade att göra med den invecklade resan till och från Kyiv sköttes perfekt av våra ukrainska kolleger. Paneldiskussionerna, föreläsningarna, debatterna som ordnades för oss var alla förverkligade med en professionalism som jag bara kan avundas.
Temat för paneldiskussionerna, som var öppna för publik, var Europa och kriget, och diskussionen som jag deltog i handlade mera specifikt om norra Europas solidaritet med Ukraina i ett historiskt perspektiv.
Resans sista dag ägnades åt en serie presentationer av ukrainska författare om vilken en författares roll är i ett land som befinner sig i krig. Vi fick även under resan träffa representanter för centrala ukrainska kulturinstitutioner och förlag.
Resan till Ukraina var första gången i mitt liv jag har besökt ett land i krig, vilket var någonting jag på förhand inte var säker på hur jag skulle förhålla mig till. Kanske var just därför ett av de största intryck Kyiv gjorde på mig precis det motsatta: avsaknaden av krig i gatubilden. Restauranger, caféer och butiker fungerade alla som om livet vore normalt för dem som bor i Kyiv. Få människor i uniform syntes på gatorna och fram till utegångsförbudet vid midnatt var Kyiv en stad som badade i ljus. Det vara bara på utflykterna till Bucha, Borodyanka och Yahidne som krigets verklighet syntes. Förutom spåren av de grymheter som utspelade sig våren 2022 innan Ukraina kastade ut ockupanterna från dessa orter fanns det också med regelbundna mellanrum vägspärrar och kontrollstationer på landsvägarna.
Jag har sällan blivit så väl omhändertagen som i Kyiv. Vilket kanske var anledningen till att jag paradoxalt nog sov bättre i Kyiv än jag på länge har gjort hemma i Finland. Inte ens flyglarmet första natten fick mig fick mig att känna oro. Efter att ha tillbringat en dryg timme i hotellets skyddsrum – som påminde om ett kontor – somnade jag så gott som genast om.
Jag är fortfarande, två veckor efter min hemkomst, inte säker på vad min trygghetskänsla i Kyiv berodde på, men det är någonting jag kommer att behöva självrannsaka.
Så är också PEN Ukrainas resurser helt andra än våra här i Finland. En av resans paradoxer var därför att PEN Finland som verkar i ett rikt land där fred råder aldrig skulle kunna drömma om att ha en verksamhet på en sådan nivå som PEN Ukraina har.
Jag vill tacka Volodymyr Yermolenko, Tetyana Teren, Alisa Bondarenko, Maksym Sytnikov och hela PEN Ukraina för att jag fick göra denna viktiga resa till Ukraina. Ukraina behöver vårt fortsatta och konsekventa stöd, vi får inte låta oss insjunkna i en lättjefull tro att kriget i Ukraina är något slags normalitet.
Peter Mickwitz
Peter Mickwitz är poet, essäist och ordförande för Finlands PEN.
