Panem et Circenses.
Låt mig skåla för din frihet
din åtta timmars arbetsdag,
din odlade själ,
ditt framåtskridande
och dina andra undanflykter!
När det myckna pratet
är till ända,
när dina tjocka böcker äro skrivna,
din valkampanj avslutad
och mänskans heliga rättigheter
mottagit din djupa bugning,
låtom oss då mötas som bröder
och utan groll
träda in
genom den enkla sanningens portar:
den verkliga friheten,
gladiatorerna
och Ceasars nya Circus.
Det kan tyckas nästan predestinerat att man blir en författare med fascist- och nazistsympatier om det i ens namn förekommer en hel flock av rovdjur: örn, varg och tiger. Örnulf Tigerstedt är numera så gott som bortglömd, men på 1930-talet var han både i Finland och Sverige en respekterad författare. Av en del ansågs han till och med vara en modernist av rang. Senare på 1930-talet blev Tigerstedt också något av chefsideolog för en grupp unga högerradikala finlandssvenska författare som kallade sig ”Det svarta gardet” och under kriget arbetade han inom Goebbels Europeiska författarförening. Det hela slutade med att han 1944 flydde till Sverige där han fick politisk asyl och där han bodde resten av sitt liv. Som kuriosa kan nämnas att Tigerstedt 1933-34 var ordförande för Finlands PEN-klubb.
Dikten Panem et Circenses ingår i samlingen Block och öde som utkom 1931. Dikten är tidstypiskt fascistoid i sitt förakt för såväl arbetarrörelse som borgerlig liberalism. Mänskliga rättigheter, arbetarrättigheter, demokrati och svaghet rent allmänt avfärdas med överlägset ironiskt sammanbitna läppar. Allt detta i kontrast till den ”enkla sanningen” som förutsägbart nog är ett våldsskådespel som utspelar sig i det nya Rom på ett nytt Colosseum, läs: i Mussolinis Italien.
Den i sammanhanget typiska dikotomin prat kontra handling finns också med i dikten: föraktet för ”det myckna pratet”. Det är vid det här temat jag skall stanna upp ett tag och göra en liten fördjupning. Det är uppenbart att ”Det myckna pratet” i ”tjocka böcker” för Tigerstedt inte kan leda fram till de enkla sanningarna, sanningarna som leder till att de småaktiga politiska motsättningarna upphävs och alla blir bröder. De enkla sanningarna låter sig uttryckas enbart på ett sparsmakat och tuktat språk: enkla sanningar kräver enkelt språk. Det här är något som också avspeglar sig i diktens stil och språk: det finns inte en enda språklig komplikation i Panem et Circenses. Ända från diktens titel – som med all tydlighet slås fast genom att den slutar bestämt i en punkt – handlar det om en ordmarsch där precis det som (enligt författaren) bör sägas sägs: inget är överflödigt och inget i budskapet störs av betydelser som läsaren skulle behöva tveka inför.
Enligt detta slag av poetik är ett invecklat och otydligt, kanske ornamentalt, språk något som leder bort från allt det som sanning (verklighet) är. Det här är en språksyn som återkommer i många olika sammanhang, även i icke-högerradikala sammanhang. Men i alla dessa sammanhang är utgångspunkten den att språket är ett verktyg som går att använda för att beskriva och kommunicera en verklighet som i grund och botten är enkel och begriplig. På just den här punkten kan ibland ett visst slag av arbetarrörelse möta en ytterhögerpoetik.
I vår samtid är det många som (utan större idéhistorisk kunskap, verkar det som) nedlåtande talar om ”postmodern” konst och litteratur – då kanske i motsats till entydigt och enkelt kommunicerande litteratur och konst. Lägger man ännu till detta att litteraturen bör ha en nationell uppgift så befinner man sig redan en god bit inne i det finländska högerpopulistiska partiet Sannfinländarnas kulturpolitiska program. För oss som vill problematisera relationen språk/verklighet är den språksyn som ett sådant program propagerar för banal och förljugen, men framför allt är den farlig. Språket som enkelt – ifall man bara använder rätt språk – kommunikationsmedel är en förrädiskt lockande dröm som många författare gått vilse i. Det finns minimalismer som sätter orealistisk tilltro till det enskilda ordets förmåga och vikt och det finns välmenande språkfilosofer och poeter som tror att det går att hitta ett språk – må vara ett annorlunda språk – som ställer tingen (och världen, och oss) i ett sant ljus. Bland dessa sistnämnda författare återfinner vi en hel del modernister som trots sin radikalitet ändå i sin poesi vill hitta fram till det rätta språket: verkligen verkligheten.
Sedan finns det det andra slaget av poeter – till vilken jag vill tänka att jag själv hör. För dessa poeter är språket alltid ofullkomligt, alltid präglat av brister och av överflöden av onödvändigheter. Det är dessa författare som problematiserar syntax, morfologi, lexikon m.m. För dem är grammatiken inte ett fast regelsystem utan bara en högst tillfällig beskrivning av språket. Det är dessa författare som försöker hitta nya poetiska metoder att närma sig världen på det enda sätt de tror att världen (för oss) i grund och botten låter sig närmas: genom språket. Men aldrig tror de att det språk de skriver och upptäcker är slutligt eller rätt. De vet nämligen att poesi förutom språk också är tid: förändring, hela tiden och i varje stund. Av detta följer, kanske i bästa fall, att dessa författare försöker nå ett etiskt förhållningssätt till språket, och därmed till värld och människa, de kanske tänker: ”Vi lever i oundviklig osäkerhet, och denna osäkerhet verkar i språket – detta är den grundläggande premissen för vår tillvaro och tillsammansvaro”. Och de tror att en språksyn som menar att det finns visshet och trygghet att hitta i språket alltid bär med sig ett virus av fascism – hur välmenande intentioner det än kanske i övrigt finns i poetiken.
Ja, det är vi som skriver obegriplig poesi, konstig kortprosa eller vrickade essäer – inte av sociologiserande eller inomlitterära orsaker, utan för att vår poetik inte kan separeras från det som är etiskt, det som är osäker världs- och människoberöring i språket. Vi tror att vi (alla) måste vara försiktiga, leva i osäkerhet: att att inte veta är det viktiga – därför att ingen bok i världen skrivet på något språk i världen kan rymma sanningen, helt eller delvis. Och därför är det vi vill göra just det: prata för mycket, skriva för omfattande (inte enbart i fysisk bemärkelse) böcker, böcker där pratet omöjliggör tystnaderna som de enkla sanningarna är fyllda av. Vi vill söka skydd för varandra och våra samhällen från förmenta sanningar: visa helt konkret att just de är lögnerna vi inte har råd att leva med om vi vill våra barns bästa.
*
Det finns en annan aspekt på det ”myckna pratet” som jag bara kan nudda vid här: i en fungerande demokrati pratas det, det pratas och det pratas – för den som vill enkel tydlighet handlar demokrati alldeles för mycket om ett överflöd av prat. Demokrati är prat på bekostnad av handling. Demokrati är osäkra och inte sällan förvirrande ord och utläggningar som ofta leder till otillfredsställande kompromisser. Men just det otillfredsställande – det som inte är enkelt utan svårt – är viktigt: demokrati är aldrig enkel eller hel sanning och ingen kan känna sig fullkomligt politiskt nöjd i ett demokratiskt samhälle; i kärnan av varje fungerande demokrati finns missnöje. Det finns inget tydligt och rätt språk som skulle föra oss till Utopia ifall vi bara upptäckte det och det finns ingen språkminimalism som skulle lösa alla problem om vi bara fick pladdrarna att börja prata minimalism; prata mindre och rättare.
Det som gör demokrati till demokrati är antalet röster: att de är många och att de är motstridiga. I en demokrati är antalet olika röster lika många som antalet medborgare, och det är av de rösterna som val är gjorda. I ett samhälle där det bara finns en röst, som talar bara ett språk – det rätta -, behövs inga val: för i ett sådant samhälle skulle vi alla avge samma röst.
Peter Mickwitz
Peter Mickwitz är en poet, essäist och ordförande för Finlands PEN.
