När det var dags för den nyinvalda riksdagsledamoten Ville Merinen att hålla sitt första tal i plenisalen brast han ut i gråt. Han hade förberett ett helt annat tal, men kom i stället att tala om debattklimatet som han upplevde som hatiskt och skrämmande. Jag var förvånad: Hade Ville aldrig sett en debatt i till exempel det brittiska parlamentet? Men att en fullvuxen karl, psykoterapeut med stor vana att föreläsa, stod och grät i riksdagen gjorde i alla fall att jag lite oftare började följa med sändningarna från riksdagen. Och jo – klimatet var inte alltid det bästa.
Merinen är inte den enda som reagerat på politikernas sätt att kommunicera. Många har påtalat att det hårda, förenklade och ställvis osakliga språket från de sociala medierna tagit sig ända upp till republikens högsta beslutande organ. Men det som kändes mest obehagligt när jag tittade på diskussionerna i riksdagen, var att statsministern ofta satt med ett litet leende på läpparna när riksdagsmännen kom med frågor eller kritik. Var deras åsikter något man inte behövde ta på allvar? Och – när finansministern sitter på Instagram med saxen i högsta hugg och ett brett leende på läpparna, är budskapet mer än tydligt – inga ord behövs. När jag kopplar det till att undersökningar visar att tjugo procent av eleverna som går ut grundskolan visar stora brister i läs- och skrivfärdigheterna, tänker jag att inga ord kanske heller behövs i vårt parlament i framtiden. Kanske det räcker med att trycka på olika emojis eller vad det nu kan vara då.
Om man inte kan läsa eller skriva kan man väl inte heller tänka, åtminstone inte i mer komplicerade former? Är det till slut enbart våra primära behov vi kan uttrycka? Kan man då längre tala om yttrandefrihet, när vi inte vet vad vi möjligen skulle tycka om vi bara kunde ta till oss vad andra tänkt före oss eller vad de tänker nu? Författaren Joel Haahtela går så långt i sin kolumn i Helsingin Sanomat den 11 februari i år, att han talar om att vi befinner oss i en tragedi där tänkandet håller på att försvinna. Men det är ju så att Descartes, författarna och alla och de där ”kaiken maailman dosentit” (som en tidigare statsminister valde att uttrycka det när han var framme och saxade i universitetens finansiering) nu alltid vill krångla till det! För som den store ledaren i väst, presidentkandidaten Donald Trump, uttryckte det redan år 2016: ”I’m very highly educated, I know words, I have the best words!” Senare det året var han inte längre enbart kandidat, och hans enstaviga påhopp och fördummande lösningar på allvarliga problem spred sig som en löpeld över nätet. Vi vet ju alla vad som hände sedan.
Ville Merinens tårar känns inte längre som en alltför kraftig reaktion på debattklimatet i vår riksdag.
Inte alls.
Sabine Forsblom
Skribenten är författare och styrelsemedlem i Finlands PEN.
