Idén till grundandet en PEN-klubb i Finland föddes på 1920-talet. Mellan åren 1922 och 1934 bodde författaren Aino Kallas i London när hennes man, författaren Oskar Kallas, var Estlands ambassadör i Storbritannien. Hon gick med i PEN-klubben i London som grundats 1921, och föreslog samtidigt att en förening skulle grundas i Finland. Hon tog kontakt med det finska Författarförbundet, Kirjailijaliitto, där förslaget vann understöd. I september 1927 skrev Kersti Bergroth ett brev till ”författarinnan” Helmi Krohn. Helmi Krohn och Aino Kallas var döttrar till författaren och litteraturforskaren Julius Krohn. I sitt brev förslår Kersti Bergroth att ett möte skulle hållas för att grunda en PEN-klubb i Finland.
Det första mötet, som hölls 1927, fick inte luft under vingarna. Bergroth skriver igen till Helmi Krohn och är förvånad över att saken inte väcker intresse i Finland. Finlandssvenskarna visade inget som helst intresse, och så blev det de finskspråkiga som kom att grunda klubben. Bergroth skriver även om saken till Yrjö Hirn som var professor i estetik och nyare litteratur vid Helsingfors universitet. Hon skriver: Tänk hur annorlunda de finskspråkiga ställer sig. Otto Manninen lovade ställa upp som ordförande, Du som sekreterare, och fru Ståhlberg visare på stor entusiasm, trots att hon inte tillräckligt betonade den internationella verksamheten. Magister Renqvist ställer sin skrivmaskin, sitt tryckeri och sin arbetskraft till vårt förfogande. Också Anni Manninen är med. Liksom Koskenniemi, Sillanpää m. fl. Med en kärntrupp av det här slaget är klubbens existens garanterad.
Så småningom lade sig känslosvallet och vid den fösta kvällssitsen deltog 34 medlemmar. Av dem var två tredjedelar finskspråkiga och en tredjedel svenskspråkiga. Stadgarna gjordes upp efter modell från Sverige, och godkändes den 26 maj 1928. Den här dagen grundades alltså Finlands PEN.
Under våren samma år reste Helmi Krohn till Norge för att representera Finland. Otava bidrog med 2 000 mark för resekostnaderna.
När man läser gamla protokoll slås man av hur aktivt förläggarna, speciellt familjen Jäntti vid WSOY och familjen Reenpää vid Otava, har deltagit i klubbens verksamhet. Ofta hölls mötena hos endera familjen, och utländska gäster togs likaså emot. Också många ordföranden för Finlands PEN har tagit emot utländska gäster i sina hem. År 1983 hittar man följande anteckning i ett protokoll: Efter mötet i Venedig 1.6. ordnade Lassi Nummi en liten presskonferens i sitt hem där han presenterade klubbens verksamhet och de intryck han fått av uttrycksfriheten i dagens värld på mötet i Venedig. Saken fick synlighet i Helsingin Sanomat, Uusi Suomi, Aamulehti, Demari och Kansan Uutiset. FNB skrev en notis som publicerades i många landsortstidningar.
Under den första tiden ordnades alla kvällssitsar och styrelsemöten i privata hem.
En elitistisk klubb
På 30-talet var klubben exklusiv. I Uusi Suomi publicerade några unga författare ett öppet brev till klubben: Vi har hört många ansedda författare, bl. a. sådana som åtnjuter statlig pension, fråga sig vad det är för en klubb och vilka som hör dit. De yngre författarna har å sin sida helt förbigåtts när klubben har grundats. Ämnar klubben förbli ett slags citadell, eller kommer man att, liksom i övriga länder, i den välja in landets mest begåvade författare? Den öppna frågan fick i samma tidning ett öppet svar. Finlands PEN blev till genom ett privat brev som skickades till Kersti Bergroth. Till det grundande mötet hade även några unga författare inbjudits, men ingen dök upp. För medlemskap krävdes att två medlemmar föreslog den nya medlemmen och att styrelsen stadfäste medlemskapet.
De unga författarna fortsatte sin litterära beskjutning under en lång tid framöver, men samarbetat med PEN-klubbarna i olika länder var livligt. I På de inhemska mötena förekom trots allt fortfarande en hel del litterär samvaro. Det diskuterades också om diverse publikationer, men de flesta idéerna glömdes snart bort.
1932 gick författaren Yrjö Soini alias Agapetus till friskt angrepp på PEN. Han påstod att medlemmarna utgjorde en okänd grupp som hade misslyckats stort med att företräda Finlands författare. PEN:s styrelse tog väldigt illa vid sig och svarade honom i Uusi Suomi. Soini fortsatte med att påstå att den finska litteraturen på den internationella arenan nu representeras av personer som inte vet någonting om vår litteratur. Han nämnde också naturligtvis sina egna teaterpjäser som satts upp i olika länder!
År 1933 skickade klubben i London ett telegram där man uttryckte sin oro över situationen i Tyskland. Telegrammet behandlades i styrelsen, men ledde inte till några gemensamma åtgärder. Styrelsen uppfattade telegrammets innehåll som otydligt, och man ville inte blanda sig i politiken.
Storm under uppsegling
Samma år som Finlands PEN tog emot det oroade telegrammet från London, hölls PEN-klubbarnas årskongress i Jugoslavien. I stället för de förväntade 50 deltagarna, dök ca 400 upp, vilket gjorde att arrangemangen klappade ihop. Det var meningen att kongressen skulle ta del av ett föredrag om PEN-klubbens mål och syfte, men det drogs tillbaka som alltför ömtåligt. I Tyskland hade man bränt böcker på bål och vidtagit åtgärder mot tyska författare. Årsmötet författade en protest mot bokbålen, och Finlands PEN var en av undertecknarna. Kongressen slutade i allmänt tumult och de tyska representanterna skrek att de åker hem, vilket skulle vara slutet för PEN-klubben i Tyskland. I omröstningen om protestskrivelsen lades tio röster för, två emot och fjorton länder valde att inte rösta.
På kongressen i Edinburgh och Glasgow år 1934 förde författaren H.G. Wells ordet. Hans hälsningstal fick stämningen i salen att sjunka. Kan PEN säja att den inte har något med politik att göra, när politiken och politikerna anfaller boken och litteraturen och kringskär mänskans frihet? Om inte PEN gör något, förvandlas den till en resebyrå som bereder ansedda författare möjlighet att besöka vackra trakter. De finska delegaterna Helmi Krohn och Anni Voipio- Nylund berättade att upprörda deltagare lät anklagelserna hagla av minsta lilla sak. Det är lögn, det är inte sant, hördes i salen.
Under Eino Railos ordförandeskap var verksamheten livlig. Tillsammans med finska Kirjailijaliitto arrangerades till exempel en stor middagsfest för de estniska författare som kommit för att delta i den estniska veckan och bokutställningen i Helsingfors. Under den andra träffen hos vår stora sångerska Aino Ackté-Jalander var hela fyrtio personer närvarande. Fruarna Ackté, Elmgren och Ala-Härkönen sjöng. L. Onerva och Arvi Kivimaa deklamerade dikter, och fru Ackté läste också ett stycke ut sin bok Muistelmia II. (Memoarer II, övers.anm.)
Inom PEN-klubben rådde god ton. PEN hade en kultiverad stämpel.
1936 besöktes Finland av två framstående gäster. Från den indiska klubben, som aktivt höll kontakt med övriga klubbar, anlände professor A. Charravarty beledsagad av herr Shipp från London, som varit en av de grundande medlemmarna där. Eftersom det var sommar fick man inte ihop till ett klubb-möte, så Yrjö Hirn ja Helmi Krohn tog gästerna till Borgå för att bekanta sig med Runebergs hem.
Diskussionerna under de sista kongresserna på trettiotalet var hetsiga. Den italienska futuristiska poeten Marinetti uttryckte sin beundran för kriget i Buenos Aires. Nationalsocialismen växte sig starkare i Tyskland och kväste utan skrupler allt motstånd. Italienska pansarvagnar rullade in i Abessinien, och i Spanien bröt ett hänsynslöst inbördeskrig ut. PEN: s fredliga politik drunknade i larmet.
Tyyni Tuulio representerade Finland i Paris 1937. I början av inbördeskriget i Spanien omkom Federico Garcia Lorca under oklara omständigheter, vilket föranledde en storm bland kongressdeltagarna. Ur Tuulios kongressrapport: Så småningom började man urskilja individer ur den surrande mänskomassan. Internationella PEN var under 30talet fortfarande en väldigt ”vit” organisation, man såg inga mörkhyade (orig. neekeri) så som nu.
1937 valdes F. E. Sillanpää till ordförande för Finlands PEN. Det berättas att han var frejdig och rolig under mötena, men att han inte var någon organisationsmänska. Sillanpää blev den första hedersmedlemmen i finska PEN, och också internationella PEN utnämnde honom och Yrjö Hirn till hedersmedlemmar. Sillanpää fick sitt Nobel-pris, kriget bröt ut, och att starta upp verksamheten på nytt var svårt eftersom inga möten hölls under kriget.
Fredstid
I december 1945 hölls det fösta PEN-mötet efter kriget. Följande år hölls kongressen i Stockholm, där Yrjö Hirn höll ett föredrag under rubriken ”Humanismen och dess framtid”. Svenska PEN utnämnde Hirn till hedersmedlem.
Möjligheterna till utlandsresor gjorde att många nya medlemmar nu ville ansluta sig till klubben. Finlands Bank ställde sig tveksamt till att bevilja resetillstånd. Trots det lyckades ordförande Kersti Bergroth och sekreterare Seere Salminen resa till kongressen i Zürich 1947, där Finland rönte stor sympati bland de övriga deltagarna. Under kongressen knöts starka band till UNESCO.
Trots meningsskiljaktigheterna fortsatte umgänget i hemlandet. Finlands PEN tog emot utländska gäster som under sina besök bodde hemma hos medlemmarna eller på förlagen. Under kongressen i Köpenhamn 1948 föreslog Sydafrika att man skulle undvika politiska diskussionsämnen, men mötet konstaterade att det inte längre var möjligt att undvika politik i PEN:s verksamhet. Det judiska centret i Palestina bad om sympatier för sin kamp.
Under slutet av årtiondet funderade man på att tillsammans med författarnas intresseorganisationer grunda en samarbetskommitté för att handha mottagandet av utländska gäster. Gästerna togs emot i klubbmedlemmarnas hem. I enlighet med sina stadgar såg PEN-klubben som sin huvuduppgift att upprätthålla kontakten mellan författare från olika länder.
Umgängesklubben mådde bra. Suomen Kuvalehti publicerade till exempel ett stort bildreportage från ett samkväm hemma hos Yrjö Jäntti.
PEN söker sin roll
Under efterkrigstiden färgades mötena och kongresserna av politiska motsättningar, som till exempel att en PEN-klubb grundandes i Francos Spanien. Men i Finland var man ”litterär”. På årsmötet 1950 talade Tuomas Anhava under rubriken ”Essee taidemuotona” (Essän som konstform, övers. anm.). Följande år besöktes Finland av ordföranden för Svenska PEN, prins Wilhelm, som talade under rubriken ”Kyrkosångare”. Framförandet baserade sig på en av Erik Axel Karlfeldts dikter. Prins Wilhelm var son till Gustav V, men det var inte på grund av sina kungliga kontakter som han hade valts till ordförande, utan valet var baserat på hans författargärning som bestod av romaner, diktsamlingar och reseskildringar. Klubben bjöd prinsen på lunch på restaurang Motti.
Största delen av Finlands PEN-klubbs verksamhet gick ut på att upprätthålla internationella kontakter. Kai Laitinen berättar i vår bok om femtiotalet då han som ung medlem fick delta i utländska kongresser.
År 1954 var en lottovinst för Finlands PEN. Undervisningsministeriet beviljade nämligen klubben ett bidrag på 100 000 mark av spelföretaget Veikkaus vinstpengar, vilket gjorde det lättare att ta emot utländska gäster. Den svenska översättaren Elsa Thulin höll ett roligt kåseri i Societetshusets festsal om översättarens glädjeämnen och vedermödor.
Den stora händelsen våren 1955 var när verkställande direktören Heikki Reenpää i februari ordnade en soaré i sitt hem. Femtio klubbmedlemmar hade tackat ja till inbjudan, och Helsingfors så gott som vimlade av utländska gäster så som den irländskfödda författaren Joyce Cary och islänningen Halldór Laxness.
Speciellt efter kriget började PEN se som sin främsta uppgift att försvara författarnas yttrandefrihet och frihet över lag. Folkresningen i Ungern 1956 var den första händelsen där uppdraget tydliggjordes.
Under senare delen av 50-talet restes det mycket sparsamt. Yrjö Kaijärvi besökte Pakistan och Indien. På PEN-klubben i Bombay höll han föredraget ”Suomen luonnosta ja kirjallisuudesta” (Om Finlands natur och litteratur. övers. anm).
År 1957 kom en förfrågan från London om huruvida Finlands PEN kunde ordna den internationella kongressen följande år. Bryssel hade dragit sig ur på grund världsutställningen som ordnades samtidigt. Den ekonomiska situationen tvingade Finland att ge ett nekande svar. Ett jakande svar gavs först 1998, fyrtio år efter att den första förfrågan hade gjorts.
1950-talets sista höst och vinter var en mycket stillsam tid. En diskussion om förhållandet mellan förlag och kritiker gav upphov till ett livligt deltagande och en livlig debatt.
Den stillsamma perioden fortsätter
Början av sextiotalet var mycket lugn. Statsstödet och undervisningsministeriets resebidrag uteblev många gånger. Också internationella PEN verkade lida av låg aktivitet. Än en gång fick Finland frågan om att ordna kongressen år 1962.
Nu började man även hålla möten på restaurang, men var det många deltagare träffades man alltid hemma hos Yrjö A. Jäntti. Trots allt anlände utländska gäster till Finland, till exempel den amerikanska författaren Irwing Stone och en delegation av ungerska författare.
Så här skriver sekreteraren Seppo Virtanen 1962–1963 i vår verksamhetsberättelse: Litteraturcirkeln vid arbetarinstitutet i Träskända, som leddes av vår ordförande Tyyni Tuulio, bjöd i maj medlemmarna till den vårutfärd man talat om i tre år. Klubbens ordförande och sekreterare anmälde sig till utfärden och därtill två medlemmar vars namn förtjänar att nämnas: Sirkka Selja och Salme Setälä.
Redaktör för PEN-bulletinens finska nummer år 1965 var ordförande Eeva Joenpelto. Pentti Holappa, Tove Jansson, Christer Kihlman, Kai Laitinen, Väinö Linna, Veijo Meri och Pentti Saarikoski bidrog med texter.
1965 reste Tyyni Tuulio till PEN:s arbetsutskottsmöte i Avignon. I samband med mötet firades en 700-årsfest till minne av Dante Alighieris födelse. Arthur Miller var mötets ordförande. Tuulio skrev: Man fäste uppmärksamhet vid hur aktuell Dante är. Dante var flykting liksom många nulevande författare, han var en diktare som passionerat deltog i sin tids liv och politik.
Jarno Pennanen reste med bidrag från undervisningsministeriet till den första kongressen som ordnandes i Afrika. Mötet hölls i Elfenbenskusten 1967. Temat var det för Afrika passande: ”Legendat ja mytologia inspiraation lähteenä taiteessa ja kirjallisuudessa.” (Legender och mytologi som inspiration i konsten och litteraturen. övers. anm.)
Ett aktivare årtionde
Under 1970-talet var verksamheten betydligt aktivare. Under slutet av sextiotalet hade ett starkt behov av allmän medvetenhet och förnyelse stigit fram, och till skillnad från tidigare år började man nu reagera på såväl internationella som nationella händelser. Nu slöt man inte längre ögonen av rädsla för reaktioner och ställningstaganden. De nya stadgarna hade godkänts redan år 1967. I medlemsbrevet 1976 inbjöd Kirsi Kunnas medlemmarna till diskussion om yttrandefriheten. Det är Pens mest centrala uppgift, dess viktigaste idé: författarens rätt att fritt uttrycka sin åsikt, litteraturens och kulturens rätt att röra sig över ideologierna. Är vår press fri? Var finns dess ansvar? Och vilket är Pens uppdrag som försvarare av yttrandefriheten?
I London 1976 valdes den peruanske Mario Vargas Ljosa till ordförande för internationella PEN. Hans mål var att göra PEN till en verkligt internationell organistation genom att också inkludera tredje världens problem och författare i PEN:s verksamhet. Vargas Llosas egna teman har ofta gällt den samhälleliga problematiken i Syd-Amerika. Samma år hölls ytterligare en kongress i Haag. Där representerades Finland åter igen av Kirsi Kunnas och Kalevi Haikara. ”En föränderig värld – ett föränderligt PEN” var ämnet för den diskussion som fördes. En av föredragshållarna var Haikara, som i sitt förtjänstfulla anförande granskade problem med yttrandefriheten orsakade av olika samhällsystem och de problem som förorsakades av den rådande situationen i världen. Haikaras anförande väckte en livlig debatt.
Text: Sinikka Salokorpi
Texten publicerades ursprungligen i Finlands PEN:s 75-årshistorik.
Ordförande i Finlands PEN
1927 Otto Manninen
1928 Bertel Gripenberg
1929 Arvid Järnefelt
1930 Hans Ruin
1931 J.V. Lehtonen
1932 Santeri Ivalo
1933 Örnulf Tigerstedt
1934 Eino Railo
1936 Arvi Kivimaa
1937 F. E. Sillanpää
1940 V. A. Koskenniemi
1946 Eino Kalima
1947 Kersti Bergroth
1953 Arvi Kivimaa
1956 Eino E. Suolahti
1960 Tyyni Tuulio
1964 Eeva Joenpelto
1967 Timo Tiusanen
1970 Eeva Kilpi
1975 Kirsi Kunnas
1981 Ritva Haavikko
1983 Lassi Nummi
1988 Pentti Ruohonen
1991 Kai Nieminen
1994 Elisabeth Nordgren
2006 Jukka Mallinen
2009 Lauri Otonkoski
2011 Jarkko Tontti
2014 Sirpa Kähkönen
2018 Venla Hiidensalo
2019 Veera Tyhtilä
2022 Peter Mickwitz
(Översättning från finskan: Sabine Forsblom 2021.)