Här är det här landet. Det är kallt, alla bor inte någonstans här heller, men de flesta gör det.
Husen omkring mig har dubbla eller trippla eller fyrdubbla glas för att hålla vinterkylan borta. Att elektricititen fungerar är vardag, att husen värms upp är vardag, att drickbart vatten rinner rakt ur min hemkran i mitt glas och över min kropp är vardag, att alla barn går i skola är vardag, det också. Jag tänker inte på det här varje dag, jag är inte särskilt tacksam. Jag är inte någon utpräglat god människa.
Här är det här landet, här är den här staden jag bor i, jag går på gatan från ett möte med belevade människor och möteskaffe och ärenden som inte är på liv och död, fast det ibland kan verka så. I snålblåsten går jag den sandade gatan fram, is under, och jag kan klaga på att folk ser sura ut där de skyndar förbi invirade i sina tjocka vinterkläder, men bredvid mig detonerar ingenting, jag är inte jagad av någon som vill skjuta mig på öppen gata för att jag inte smugglar vapen åt dem, jag lyssnar och hör maskiner som skottar snö några kvarter framöver, men det är inte skottlossning jag hör, och det jag hör är inga maskiner som väcker min oro.
Mitt huvud är så helt, så okrossat under min mössa. Husen är hela omkring mig.
Om någon som flytt från sitt eget land av otrygga orsaker ska få återförenas med sin familj här, så kräver det här landet att den som är på flykt ska ha en inkomst. Jag vet inte hur snabbt man kan lyckas få ens en tillfällig inkomst, om man är på flykt. Än mindre vet jag hur det är tänkt att man ska lyckas få ihop en inkomst som är tillräckligt stor.
Jag är rädd för att det är tänkt att man inte.
Om det här landet skulle kräva att också jag, för att få ha mina barn hos mig, skulle uppnå samma inkomstgräns.
Om det här landet skulle kräva att jag hade regelbunden lön och att den skulle vara tillräckligt stor.
Om det här landet krävde det av mig. Ja, då skulle jag inte få se mina barn.
Kanske jag egentligen inte borde få ha barn, jag kan ju inte heller ha råd med dem?
Vintern bränner på min hud. Men mina barns huvuden är hela. De får vara hos mig. De får stanna i det här landet där de fötts. I det här trygga landet.
Vi går inte och väntar på några plötsliga meddelanden om något annat.
Vi är födda här, det är någon sorts försäkran. Då hör vi hit. På något märkligt sätt. Lite som vidskepelse.
Jag är egentligen inte född just här, inte precis där jag bor nu, jag har vandrat vidare. Jag har inte bytt land, men jag har bytt plats, får man det? Det har alltid funnits en rörelse, folk har sökt sig till jobb, trygghet, sökt sig bort från saker. Varför fan har någon i tidernas begynnelse sökt sig hit, ända hit upp, till den här kylan, det här karga?
Jag drar in kölden, andas ut. Luften står som stackmoln omkring mig. Jag förstår inte. Men här är vi. Och inte ens inne i städerna känns det trångt. Det är långt ifrån trångt här, i det här landet.
Mina barns huvuden är hela. Också huset vi bor i är helt omkring oss.
När jag går, går jag snabbt, men det är på grund av kylan. Det är inte för att jag hör ljud som är avvikande och betyder att någonting är på väg, att gatan snart är ett hål under mig, inte ljud som får mig att tänka på att mina barn eller vänner eller föräldrar är där någonstans, där det där ljudet är, där det ryker, där någonting kanske har hänt, och jag är inte där, och jag vet inte. Nej, jag vet inte allt nu heller, och saker kan hända också här, men oftast tänker jag snarare på om jag hinner gå via Alko och köpa en flaska vitt, eller om jag svarat på översättarens fråga.
Jag behöver inte heller tänka på att mina barn är i ett annat land, och att jag inte vet vad som händer där, eller när vi ses nästa gång. Jag vet ju att vi ses, snart. Ses vi snart? Jag blir plötsligt osäker, skyndar på mina steg, snön knarrar under mina fötter. Man vet aldrig helt säkert när man ses nästa gång, inte gällande någon.
Varje gång jag ser ordet asylpolitiken så läser jag apokalypsen.
Mitt huvud är så helt. Mitt hår är nyfärgat och klippt, inte bortskjutet från huvudet tillsammans med skallbenet för att jag rört mig med fel människor. Jag ser mitt hus när jag svänger runt kröken, det är också helt. Det står där och väntar på mig, det är varmt där inne. Där inne finns mitt pass i en väska för att jag nyss kommit hem från en resa och jag är skriven på den här adressen, just den här gatan jag nu svänger in på. Jag behöver inte åka någonstans härifrån om jag inte vill, jag väntar inte på besked jag inte vill höra, jag är inte en god människa, jag går in och dricker mitt vin och äter mina lättstekta ägg och mina smörgåsar som om jag var en bortskämd femåring som måste få precis rätt saker för att inte börja krångla med maten, men allt det här har jag.
Det är bara snön som faller, tryggt och ljudlöst, söndrar inte mitt huvud.
Här är det här landet. Jag vet inte vad jag ska tro om det.
Är det en lättnad om allt som går sönder åtminstone inte går sönder här, utan någon annanstans? Går vi inte lite sönder också av det, alla?
Jag vet inte vad jag ska tro om det här landet. Om allt är välordnat här, jämfört med mycket annat i världen, varför väljer vi att inte ge av just det?
Allt det vi har. Allt det andra inte.
Jag vet inte vad jag ska tro om mig, där jag står handfallen i tamburen och ser på när snön smälter bort från mina stövlar, med den starka känslan av att jag tappat någonting viktigt. Det kan inte vara hemnycklarna, jag kom nyss in i värmen. Kanske är det tron på mänskligheten, den här världen, det här landet, mig själv. Allt vad vi har, och värmen instängd bakom fyrdubbla glas, världen hålls tryggt utanför. Att jag bara står här. Och världen rämnar. Och vi bara blundar för kylan.
Hannele Mikaela Taivassalo
Texten har publicerats i Ny Tid nr 3/2018, 16.3.2018
Hannele Mikaela Taivassalo är författare och styrelsemedlem av Finlands PEN. Den senaste romanen In transit utkom hösten 2016, och våren 2018 publiceras hennes första grafiska roman Scandorama, en dystopi noir om stängda gränser illustrerad av Catherine Anyango Grünevald. Utöver detta har Taivassalo skrivit tre andra romaner, en novellsamling, två bilderböcker samt dramatik för scen och radio. I allt skrivande, läsande, betraktande och lyssnande är det allt det hemlighetsfulla, outsagda och kanske till och med det onåbara som lockar mest.
